Så äntligen var det då dags för Viktorias nya gymnasieskola att börja jobba med kollegialt lärande – i praktiken! Det handlade enligt rektors utskick om att ”utveckla ett kunskapsperspektiv på organisationen och bygga lärande strukturer där man samverkar och utvecklas som team”. Och en massa andra floskler om dynamiska processer, strategiskt kvalitetsarbete och utvecklande arbetssätt som Viktoria var för stressad och ointresserad av för att orka läsa igenom.
*Wikipedia: Kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där lärare genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap för att utveckla undervisningen. Det innebär att diskutera undervisningssituationer och didaktiska frågor, att lyfta upp problem och svårigheter samt att kritiskt granska inte bara andras arbete utan även sitt eget.
Eftersom Viktoria varit förskonad från lärarvärldens alla flugor och trender då hon varit utanför skolvärlden de senaste tio åren, googlade hon genast kollegialt lärande men blev inte särskilt mycket klokare av det. Det verkade handla om någon sorts diskussion, lärare emellan. Sådana samtal som på hennes tid förts informellt vid kopiatorn eller runt fikabordet men som nu fått en flådig akademisk term och skulle systematiseras och beordras av rektor.
Viktoria fann det bäst i att försöka finna sig i situationen, liksom hennes kollegor, som i ärlighetens namn var snäppet bättre än hon på att agera funktionella idioter.
*Wikipedia: Begreppet funktionell dumhet, myntades av Mats Alvesson, professor i organisationsforskning, och är en beskrivning av när välutbildade människor håller god min inför tomma floskler och möten som egentligen är slöseri med tid. En svag förmåga till reflektion och kritiskt tänkande är enligt Alvesson den viktigaste framgångsformeln för de som vill göra karriär i dagens Sverige.
Istället för att planera sina lektioner hade alltså skolans tio förstelärare nogsamt läst in sig på kollegialt lärande i olika rapporter för kollegialt lärande kan, som alla vet, struktureras på många olika sätt och den modell man väljer beror på förutsättningarna och vad som passar bäst i det sammanhang man befinner sig. Learning study, lesson study, learning walks, co-teaching, kollegial handledning, forskningscirkel eller aktionsforskning – ja floran av pedagogiska modeller var lika rik som bred och allt gick att föreläsa och skriva böcker om, för den förstelärare som kände sig manad. Och det gjorde många.
När så skolans förstelärare hittat en modell de tyckte lät bra, hade de ägnat många timmar åt att föra in modellens olika steg i ett Excel-ark, så att alla lärare skulle se hur vetenskapligt och seriöst det hela var.
Första steget i processen var att lärarna tillsammans skulle identifiera vilka kunskaper och förmågor eleverna behövde för att nå målen, vilket krävde en studiedag, under vilken eleverna satt hemma och spelade dataspel och lärarna satt runt ett bord och skrev läroplansfloskler på post-it-lappar i olika färger och åt torra ostfrallor.
Nästa steg i modellen var att lärarna skulle identifiera de ämnesdidaktiska kunskaper och kompetenser som de själva skulle behöva för att hjälpa sina elever att nå dessa kunskaper och kompetenser. Även del två i modellen avhandlades under ett långdraget möte, denna gång efter skoltid mellan 17-20, vilket innebar att ännu ett antal lektioner blev styvmoderligt planerade den veckan, och lärarnas alla familjemedlemmar blev irriterade eller ledsna.
”Vad måste vi lärare lära för att våra elever ska nå måluppfyllelse?” hade försteläraren Camilla Lindberg skrivit på whiteboarden under mötet, vilket utlöste ett myller av idérika diskussioner bland lärarna på plats. Viktorias trumpna: ”Jag trodde det var eleverna som skulle lära sig saker ” ignorerades av det lyriska lärarlaget, som lärt sig att gå igång på allt som handlade om abstrakta metadiskussioner. För det var ju ett kvitto på att de arbetade efter forskning och stod på vetenskaplig grund.
Efter dessa viktiga förberedelser var det så dags för själva kompetensutvecklingen, vilket innebar att alla lärare ställde in sina lektioner förutom försteläraren Camilla Lindberg som bjöd in de övriga till sin lektion med en yrkesklass i Svenska 1, för att visa hur ett verkligt lärande skulle gå till.
Viktoria och hennes kollegor satt på stolar längst bak i klassrummet, som om de vore på bio, fast utan popcorn, och fick under en timme bevittna sin förstelärarkollega Camilla Lindberg, under det att hon självsäkert seglade runt i klassrummet med ett proffsleende klistrat på sina målade läppar, gjorde high fives med eleverna, klappade värstingar på axeln, skrockande skojade om deras coola kepsar och ashäftiga fidget spinners och kastade med sitt långa, kastanjebruna hår.
För solen har sin gång. 1938 blev Sirkka i Finland avstängd från lärarutbildningen eftersom hon deltagit och vunnit en skönhetstävling. Detta för att skönhetstävlingar var olämpligt för en blivande lärarinna.
Så var inte fallet 70 år senare. Numera var det närmast ett måste att se ut som en popstjärna när man var lärare. Hur skulle man annars kunna bli affischnamn på skolmässor och marknadsföra sina och skolans pedagogiska modeller efter att man skrivit en bok? Hade man varit med i en dokusåpa som Paradise Hotel eller Big brother var det nästan ännu bättre. Då kunde man ju relatera till eleverna på ett helt annat sätt genom sina egna erfarenheter av att stupfull en måndagmorgon bajsa på sig på ryamattan i vardagsrummet, medan fem garvande kompisar filmade spektaklet och hinkade sprit. En erfarenhet det äldre lärarskrået fullkomligt saknade, vilket måste sägas vara en stor brist.
Efter lektionen var det dags för en pedagogisk diskussion där lärarna skulle komma med återkoppling till Camilla Lindberg.
– Det är viktigt att ni är helt ärliga och verkligen lyfter både det negativa och det positiva ni såg i mitt klassrum, kvittrade försteläraren, varvid lärarkollegiet hyllade hennes oerhörda kompetens och stora förmåga att nå värstingar, som utan Camilla Lindbergs godhet och värme, hade varit på drift och simmat runt som kriminella på samhällets mörka botten.
För en ny förstelärartjänst skulle snart utses och Camilla Lindberg hade i sin höga position som process ledare (sic!) och förstelärare, en hel del att säga till om när det gällde det utnämnandet.
– Jag tyckte det var så strukturerat att du inleder dina lektioner på exakt samma sätt varje gång, sa Michaela Eriksson ivrigt. Ja, jag vet ju att skolan har en mall för hur allas lektioner ska börja och sluta men…
– Den finns på intranätet, svarade Camilla Lindberg leende. Hoppas att ni alla följer den så att vi, genom denna enkla standardisering, kan göra lektionerna så trygga som möjligt för våra elever.
– Va? Har det blivit otryggt att börja och sluta lektionerna på olika sätt? viskade Viktoria frågande till kollegan Ingela Mattson som satt bredvid henne runt konferensbordet. Ingela Mattsson hann inget svara förrän Michaela Eriksson ivrigt fortsatte:
– Och så klokt att du skriver ned syfte och mål med dagens lektion på tavlan, så att alla elever verkligen förstår varför de är där och vad verksamheten den lektionen ska leda till. Utan den vägledningen skulle de ju inte förstå någonting.
– 60 minuters undervisning i ett svep kan vara en utmaning för många elever, sa Camilla Lindberg med låg röst, fylld av skälvande intensitet. Därför förbereder jag alltid klassen hur lektionen är upplagd, genom att skriva ned vad vi ska göra, när vi ska göra det och varför vi ska göra det. Det handlar om att skapa trygghet och struktur. Så här gör jag!
Hon började skriva på tavlan:
Lektionsupplägg
- Spontant skrivande till klassisk musik (Orkar du inte skriva, kan du luta dig tillbaka och chilla litet. Eller rita något. Kommer du försent, gå in försiktigt så att du inte stör kompisarna.) (15 minuter)
- Bikupsdiskussion. Diskutera den filosofiska frågan: Vad är kärlek? Jobba efter matrisen för hur ett konstruktivt samtal ska gå till. OBS: Det finns inga rätta svar! (10 minuter.)
- Helklassdiskussion. Vad är kärlek? OBS: Det finns inga rätta svar. (5 minuter.)
- Benstreckare (5 minuter.)
- Kahoot (10 minuter)
- Aktivitet för att stimulera kreativiteten: Vi dansar järnet tillsammans! Diskjockeys: Hugo och Sanna. (5 minuter)
- Exit ticket: Har vi lärt oss det vi skulle? Hur märker vi det? Självskattning utifrån utvärderingsmatrisen. (10 minuter)
– Som på dagis, väste Viktoria till Ingela Mattson. Det enda som fattas är en flanellograf för att markera fruktstunden med ett äpple. Och vilket jäkla tjat om matriser, hela tiden…
– Tydlighet, sa Camilla Lindberg och såg stint på dem, en efter en. Vi lärare måste vara tydliga med eleverna. I synnerhet med elever med diagnoser. För dem är denna tydlighet a och o för att de alls ska kunna fungera.
Hon gick fram till whiteboarden och skrev: TYDLIGHET. Sedan vände hon sig till kollegiet, som en drottning mot sitt hov:
– Här på skolan vill vi att våra elever ska veta och förstå hur och vad de ska göra för att kunna nå sin fulla potential. Det är vår uppgift att konkretisera lärandet. Alla våra elever ska ha möjlighet att bemästra sitt eget lärande och alla våra elever ska veta hur de ska göra för att växa i sitt lärande. Synligt lärande. I alla ämnen. För alla elever. Alltid.
Kollegorna nickade ivrigt och antecknade ”TYDLIGHET” i sina digitala anteckningsblock. Förutom Annika Svärd som var dyslektiker – för grav dyslexi hindrar ju inte att man blir svensklärare – och skrev ”TYDIGHET” på sin padda.
”FORMULERA PROGRESSIONEN”, skrev Camilla Lindberg sedan på tavlan och vände sig om till sitt hov igen:
– Om våra elever ser hur och vad de ska göra för att utvecklas, kommer de också att göra det. Vårt mål är att bli experter på att ge våra elever konkreta och begripliga matriser och undervisa dem enligt dessa. Då får alla våra elever möjlighet att höja sina prestationer. Alla elever har rätt till möjligheten att nå ett A!
– Gud så fint, utbrast Janet Björklund tårögt och skrev ”Alla elever har rätt till A” i sin digitala anteckningsbok.
– Och sen tyckte jag det var så bra med din matris för hur man skriver en insändare, fortsatte Janet Björklund. Tänk, Camilla, alla dina elever fick ihop en insändare. Alla! Om inte det är en kvalitetsmarkör, så vet inte jag…
– Det handlar om att äga sitt eget lärande och sin egen skrivutveckling, sa Camilla Lindberg med mjuk men bestämd röst. Att främja ledarspår gällande hjälp och stödprocesser som syftar till fokus och utveckling av kunskapsperspektiv som kan leda till organisationslösningar som främjar lärande strukturer.
– Jävla skitfloskler, väste Viktoria till Ingela Mattson. Om läkare skulle låtsasprata sådär med varandra skulle folk dö. Men ingen dör i skolan. Där sker endast en långsamt bildningsdöd, främst av underklassen som inte kompenseras av föräldrarna. Därför tillåts galenskaperna.
Ingela Mattsson skruvade nervöst på sig. Den snart utlysta förstelärartjänsten var i fara.
– Säg att du har elever som känner sig osäkra på hur man skriver en insändare, fortsatte Camilla Lindberg. De kommer inte igång. De förstår inte hur skrivprocessen går till. I dessa fall är lärandematriserna inom olika textgenrer en absolut nödvändighet. Eleverna får jobba efter matrisen och vips så har de en text. De kan sedan använda matrisen som en checklista för att stämma av, så att de fått med den aktuella textgenrens olika delar.
– Sjukt bra! utbrast Ingela Mattsson ivrigt som trots att hon var svensklärare, inte hade begåvats med någon vidare talang för att uttrycka sig vältaligt, ej heller fått möjlighet att utveckla någon sådan förmåga på lärarutbildningen, då det där ansågs djupt kränkande att rätta studenternas språk. – En sån matris ska jag också använda. Mina elever kan inte heller skriva.
– Undra på det, när de aldrig läser något. De har ju inte fått lära in några ord att skriva med, muttrade Viktoria och skrev ”MATRIS” och sedan ”RÅRIS” och ”JASMINRIS” i sitt anteckningsblock.
– Eleverna behöver verktyg och strategier, sa Camilla Lindberg med emfas. Vi lärare bör därför erbjuda en verktygslåda med olika sorters verktyg som de kan använda sig av. Lärandematrisen som klassen jobbade med idag när de skrev sina insändare, innehåller sådana verktyg.
Hon pekade på matrisen som hon delat ut till sina elever under lektionen. Där fanns en insändares alla beståndsdelar prydligt uppradade och uppdelade efter funktioner och med olika exempel på meningar som eleverna skulle kunna använda i sina texter. Här fanns exempel på meningar som eleven kunde skriva för att inleda sin text, exempel på meningar som eleven kunde avsluta sin text med, exempel på meningar som eleven kunde använda för att spalta upp sina argument med, exempel på meningar för att göra jämförelser och exempel på meningar att använda när man vill sammanfatta sin text.
– Eleven kan till exempel välja mellan meningar som ”Till att börja med anser jag att…”, ”För det första vill jag hävda att…” eller ”Inledningsvis skulle jag vilja…” sa Camilla Lindberg och pekade på en kolumn i matrisen. Jag har också gett exempel på meningar som eleven kan använda…
– Du ger dem en byggsats, sa Viktoria, efter att ha granskat Camillas Lindbergs välfyllda matris. Dina elever har egentligen bara att välja ut och sätta ihop ett antal av meningarna från varje kolumn och så har de en text. Må vara att den blir litet tunn. Men har eleven genom detta förfarande författat en egen text? Eller har eleven byggt ihop en text med de fraser du gett henne? Jag är djupt tveksam till sådan här ”modulpedagogik”, måste jag säga.
Om en knappnål fallit till golvet i det ögonblicket hade braket i tystnaden fått dem att hoppa till. Camilla Lindberg stirrade på henne.
– Modulpedagogik? Matrisen här är ett kraftfullt undervisningsverktyg för effektivare respons och lärande. Det handlar om att lära sig att imitera! Imiterandet är – enligt all den forskning jag tagit del av och det är inte litet – en oerhört viktig del av lärprocessen.
– Ja, sa Viktoria. Men dina elever härmar inte. De staplar citat de fått av dig, på varandra. Utan citattecken. Camilla, det är inte ditt fel, fortsatte hon hastigt när hon såg förstelärarkollegans indignation. De högtravande läroplansmålen förutsätter att alla elever har en hög intelligensnivå och gedigna förkunskaper. Så är nu inte fallet, det vet ni också. 13 % av eleverna har en svag teoretisk begåvning vilket gör det omöjligt för dem att nå godkänt, även om de får stöd. I vår förortsskola är det sannolikt ännu fler. Så när våra läs- och skrivsvaga elever skall undervisas utifrån läroplanens kvasiakademiska floskler, tvingas vi lärare jobba med matriser, modeller och verktyg för att det ska se ut som att våra elever lyckas. Men det är en bluff alltihop. Tyvärr.
– Nej, jag håller verkligen inte med, inflikade Janet Björklund nervöst. Jag tycker Camillas fina resultat talar för sig. Majoriteten av hennes elever har gått från F i svenska till E i svenska, tack vare de verktyg de fått.
– Undra på. Hon ger dem en snitslad bana till E, genmälde Viktoria sakligt, vilket fick hela lärarlaget att dra efter andan.
– Stopp, stopp, nu backar vi litet tycker jag, sa Camilla Lindberg, svalde några gånger och återfick sin professionella air. Hon var inte förstelärare för inte. Elevens lärande är det vi har i fokus, ingenting annat. Viktoria, du låter skeptiskt till detta och det är helt normalt, när man inte är inläst på ämnet. Jag föreslår att du läser litet om det du kallar ”modulpedagogik” i den här boken: Att lära sig att lära för att lära – genom lärandematriser. Det är en sammanställning av aktuell, pedagogisk skolforskning på området av en mycket känd högskolepedagog från Karlstad.
– Åhå, sa Viktoria och tog emot boken med två fingrar som om den vore en giftorm. Svensk pedagogisk forskning. Hm, det var ju rysligt snällt av dig. Jag håller i och för sig på med tre skönlitterära romaner just nu, bland annat en av Kjell Westö som verkar mycket lovande, ett sorts dystopiskt familjeepos kan man säga men visst, himla kul med pedagogisk forskning. Kan ju i alla fall inte skada. Eller… kan det, det? Hm. Tack ändå då, hur som helst.