Hovet

Varje dag när Viktoria gick till matsalen för att inmundiga sin dagliga pedagogiska lunch – för 57 kronor jämt – i den stimmiga elevmatsalen, mötte hon dem. ”De fisförnäma”. ”Snöflingorna”. Eller ”Hovet”, som hon i hemlighet hade börjat kalla dem, efter bara åtta veckor på skolan. 

I en tät klunga gled de fram genom skolkorridorerna som överlägsna, till synes sysslolösa och obekymrade småpåvar, när de inte satt på sina kontor och fyllde i blanketter som gjorde livet ännu svårare för lärarna de var satta att konsultera (läs: ge direktiv.)

Hovet hade blivit Beckegårdsgymnasiets överklass. De hade knappt med eleverna att göra alls, vilket höjde deras status enormt. Deras vita, fina händer fick icke besudlas. De fick inte störas i sitt viktiga konsultationsarbete.
I sin naivitet hade Viktoria försökt till en början, och med andan i halsen rusat in på ”Stödcentrum” för att be om hjälp. Kunde kanske specialpedagog Liselott Mattzon vara så rysligt snäll och hjälpa henne att vakta under ett omprov (som föräldrarna krävt) för tre elever, så att hon inte var tvungen att ställa in lektionen (för andra gången), för den övriga klassen? Hennes kollega Liselott Mattzon log milt men bestämt.

– Jag är inte din lärarassistent, kära du. Jag är specialpedagog.

”Hovet”.

Ett säkerligen mycket orättvist öknamn. Men sett ur ett ensidigt lärarperspektiv kunde Viktoria inte se någon direkt behållning med deras närvaro på skolan. Endast merjobb. Hade hon däremot arbetat i grannskolan hade hennes bild av skolans resurspersonal, varit en helt annan. Där arbetade nämligen all resurspersonal, i synnerhet specialpedagogerna, i nära samarbete med lärarna, de sistnämnda för att ge extra träning till elever som riskerade att få F i betyg.

För så såg det nu ut i svensk skola – skillnaderna i vilka resurser som fanns och vilka som gavs var enorma! Men andelen personal som arbetade konsultativt gentemot lärarna, både ute på skolorna och uppe på förvaltningarna, bara ökade. På många skolor hade specialpedagogen fått ett förändrat uppdrag. Från att ha hjälpt enskilda elever med skolarbetet och ämnena till att ”coacha” lärare och agera ”förändringsagenter” i samarbete med skolledningen. Många lärare hade därför omskolat sig till specialpedagoger mitt i den enorma lärarbristen som landet stod inför. För visst lockade det att få arbeta konsultativt istället för att slita hund i ett klassrum fyllt av svaga och vanartiga ungar, (trots att man utåt sätt skulle påstå att man ääälskade att undervisa och saknade detta ofantligt.)

Med den nya rollen som skolexpert, slapp specialpedagogen det tunga arbetet med eleverna, ansvaret för misslyckandet samt den obehagliga och besvärliga föräldrakontakten. Som specialpedagog förvandlades man raskt från förälderns fiende nummer 1 (kravställande och betygssättande lärare) till förälderns bundsförvant och ombud. Som specialpedagog fick man en lugn och fri arbetsmiljö och ett enskilt kontor med luftkonditionering istället för ett stressigt kontorslandskap med glasdörrar ut mot korridorerna med kravet på att ständigt vara tillgänglig.

Insikten om hur det stod till på den skola hon jobbade på, hade slagit Viktoria med kraft, då hon behövde hjälp med en elev som riskerade F i hennes kurs och därför mejlade specialpedagogen Liselott Mattzon om saken.

– Leon Rehnkvist i NA21B kommer inte klara kursen på grund av alltför stora språkliga brister. Han behöver stort stöd i form av extraundervisning för att förbättra sin läsförståelse.

Svaret kom ögonblickligen.

– Leon Rehnkvist har varit uppe för bedömning i Elevhälsotemet då han började hos oss på Beckegårdsgymnasiet. Vår samlade bedömning är att han kommer att klara kursen Svenska 2, trots sina svårigheter. Ingen extraträning behövs.

När svaret damp ned i hennes inkorg gapade Viktoria av förvåning. Inte någon gång under sina tio år som lärare hade hon varit med om att övrig skolpersonal hade dristat sig till att uttala sig i bedömnings- eller undervisningsfrågor. Av den enkla anledningen att de inte stod som ansvariga för undervisningen i fråga. Det hade varit lika orimligt som att mattanten från skolbespisningen hade levererat sina personliga åsikter om huruvida en elev skulle klara sina gymnasiestudier eller ej.

Under Viktorias tid som lärare, hade var och en haft sitt kompetensområde. Det hade helt uppenbart förändrats. Kunde hon förvänta sig ett mejl från vaktmästaren om vilka elever denne ansåg borde få A i religion?

Snabbt svarade Viktoria på mejlet. Litet skarpare i tonen denna gång.

– Min bedömning som elevens svensklärare, är att han inte kommer att klara kursen Svenska 2. Min starka rekommendation är att han erbjuds extraundervisning snarast, annars riskerar han ett F i slutbetyg.

Svaret kom fortare än blixten. Med synlig kopia till rektorn.

– Vi på Stödcentrum gör bedömningen att eleven inte är i behov av extraundervisning, förutom det stöd undervisande lärare ger, inom ramen för ordinarie undervisning. Eleven har kapacitet att klara kursen men behöver stödstrukturer för att detta skall vara möjligt. Jag bifogar här en blankett om ”extra anpassningar” som du som lärare åläggs att fylla i och lägga i studierektors och Elevhälsans fack. Detta bör ske snarast. Undervisande lärare ansvarar för uppföljning och utvärdering av åtgärderna samt för dokumentation av desamma. Vänligen håll Stödcentrum, skolledning, elev samt vårdnadshavare underrättad om elevens progression.

PANG!

Chockat lutade sig Viktoria bakåt i stolen och djupandades några gånger.

Långsamt gick det upp för henne att lärare förvandlats till skolans tjänstehjon. Att hon inte längre var experten utan en utförare med mössan i hand. Att stödcentrums logopeder, specialpedagoger, skolpsykologer tillsammans med skolledningen, var de som bestämde. Att statusen på skolan hade förflyttats från yrkesgruppen med expertis om undervisningen (lärarna), till yrkesgruppen med akademisk expertis om hur den före detta expertisen skulle jobba.

Det var chockerande. Och förnedrande.

Ännu värre blev det när hon veckan därpå blev stoppad av specialpedagogen när hon skyndade till en lektion:

– Viktoria, sa Liselott Mattzon mjukt men bestämt. Jag måste få prata med dig om Felicia i ettan. Hon kom till mig och berättade att du vägrat förse henne med en penna på din lektion igår. Hon var mycket ledsen och upprörd. Och jag undrar litet över den situationen?

Viktoria såg stressat och förvirrat på henne.

– Vägrat henne en penna?

– Ja, precis. Att du vägrat låna ut en penna åt henne, trots att hon inte hade någon egen.

Då mindes Viktoria händelsen.

– Just det ja. Ja, jag förväntar mig att mina 16-åriga elever tar med sig både penna och övrigt material till svensklektionerna, sa hon uppriktigt förvånat. De elever som inte har med sig penna får väl låna av en klasskamrat? Eller sitta sysslolösa och därefter komma ihåg att ta med sig en penna nästa gång. Det är verkligen inte mitt problem att förse mina nästan vuxna elever med arbetsmaterial.

Liselott Mattzon såg på henne. Sedan lade hon huvudet på sned och sa:

– Det vore kanske på sin plats att man som lärare kan försöka sätta sig in i elevernas situation. Att det kanske inte är så lätt när man är 16 år att ha vuxenvärldens alla krav i åtanke. Eleven kanske hade en stökig morgon? Problem att vakna? Bråk hemma? Bråk med pojkvännen? Andra saker i livet som störde möjligheten att komma ihåg att ta med sig en penna till den där svensklektionen, som kanske inte alls var det viktigaste i livet just då. Och i sådana lägen är det ju så viktigt att vi vuxna visar förståelse för elevens livssituation. Och lånar ut en penna. Så att eleven ändå kan fungera maximalt, lära sig och öka sin måluppfyllelse. Vilket ju faktiskt är vårt kärnuppdrag här på skolan, inte sant?

Viktoria gapade. Såg in i Liselott Mattzons oskuldsfulla, ljusblåa ögon som ju sades vara själens speglar, och i detta fall fullkomligt saknade ironi. Det fascinerade och skrämde Viktoria på en och samma gång.

– Så kan man förstås också se på det, sa hon och försökte att låta bli att himla med ögonen, eftersom hon visste att det inte uppskattades av specialpedagogerna på skolan. Men jag betvivlar starkt att chefen på Burger King eller Skandia kommer att ha samma tålmodiga inställning när ungdomarna dyker upp försent och förväntar sig att chefen ska förse dem med arbetsmaterial.

– Ni för ett krig, sa Viktorias man när Viktoria återberättade händelsen för honom där hemma. Det är inte bra. Ni borde samarbeta.

– Det begriper jag väl, sa Viktoria stött. Men hur samarbetar man med en yrkesgrupp har rekryterats för att motarbeta en och dessutom ger en merjobb?

Det kunde inte hennes man svara på. Som välavlönad och ansedd ingenjör på ett företag hade han ingen ”kollega” över sig, vars uppdrag var att ge kontraproduktiva direktiv om hur han skulle arbeta på detaljnivå.
Innerst inne förstod Viktoria ändå att hennes make hade rätt. För elevernas skull, måste hon försöka.
Men redan samma vecka när hon fick förhållningsorder om att en viss elev med NPF-problematik ”måste sitta i mitten, längst fram, utan någon bakom sig” i en klass på 32 elever blev hon rosenrasande igen. Och när specialpedagogen på ett stormöte bad lärarna på skolan att sluta kalla ”prov” för ”prov” på grund av att det kunde upplevas som stressande av vissa elever, kunde hon knappt hålla inne sin frustration, utan var tvungen att omedelbart lämna möteslokalen för att kunna andas.

Efter det höll hon sig så långt borta från ”Hovet” som möjligt, så att hon inte skulle drabbas ytterligare av alla besynnerliga pålagor och tokiga förhållningsorder de hittade på. Ryktet gick dock att de för tillfället förde intensiva diskussioner med skolledningen om möjligheten att plocka bort alla katedrar ur klassrummen, eftersom blotta åsynen av denna auktoritära möbel kunde provocera känsliga elever.

När Viktoria sent omsider ändå var tvungen att ögna igenom det ”anpassningsdokument” som skickats till henne, blev hon topp tunnor igen. Elevhälso-teamet förväntade sig att hon skulle kryssa i alla kunskapskrav eleven inte uppnådde, analysera elevens skolsituation på skolnivå, gruppnivå och individnivå, samt en massa annan information som var fullständigt onödig i sammanhanget.

– Vet du hur mycket arbete det här är! skrek hon obehärskat åt en stackars, utarbetad kollega som för övrigt snart skulle gå in i den berömda väggen. Ska jag citera hela läroplanen, det blir ju en jävla roman det här! Vi vet ju redan vad som krävs: eleven behöver träna extra på det hen inte kan. Hur svårt kan det vara? Är detta rimligt prioriterad arbetstid? Va? Va?

Hennes inom kort utbrända och sjukskrivna kollega suckade uppgivet.

– Jag vet. Att få hjälp på riktigt med en elev på den här skolan är svårare än att bestiga Mount Everest utan rep och syrgas. Alla jagar mig från olika håll om att jag måste planera, implementera, dokumentera och utvärdera alla extra anpassningar jag gör. När jag ska ha tid att planera och efterarbeta min ordinarie undervisning, det begriper jag inte. Hela systemet med extra anpassningar äter upp mig som lärare och upptar all min tid utöver lektionerna. Samtidigt som föräldrarna tror att det kommer lösa alla problem.

– Vi måste göra uppror! deklamerade Viktoria med uppspärrade ögon. Det här är ju helgalet.

– Lärare gör inte uppror, sa hennes kollega bittert. De biter ihop. Annars får de facket på sig, som ju som du vet, värnar mer om eleverna än om sina medlemmar. I år måste jag ha individuella muntliga prov med fem av mina elever varje gång jag har haft ett skriftligt prov eller läxförhör i klassen. Efter varje prov tvingas jag alltså lägga in fem muntliga prov – 30 minuter per prov – med dessa elever på lektionstid. Det tar ungefär en vecka.

– Vad gör du av resten av klassen under de lektionerna? frågade Viktoria bestört.

– De får uppgifter av mig, men i verkligheten är de lärarlösa och får inte särskilt mycket gjort, svarade kollegan. Men det låtsas vi inte om och så länge jag sätter minst E på alla, är skolledningen nöjd med mitt jobb.

Viktoria svalde.

Hon insåg att hon hade hamnat i en roman stafettskriven av både Kafka och Orwell. Nyspråket inom skolvärlden stod i full blom:

Eleven var numera en ”kund” – som till varje pris skulle hållas nöjd.

Det som tidigare kallats klassrum kallades numera ”lärmiljö”, vilket innebar att det varken behövde ha väggar eller tak. (Billigt!)

Speciallärare hade blivit specialpedagoger som vägrade befatta sig med eleverna och gav direktiv åt lärarna.

”Eget arbete” hette numera ”individualisera”. Innehållet var detsamma – eleverna lämnades vind för våg medan läraren försökte hinna med alla extrauppgifter som lades på henne.

Nedskärningar hade blivit ”effektiviseringar”.

Lydiga ja-sägare ansågs vara skolvärldens ”förändringsagenter”.

En elev som inte kunde läsa eller skriva hade raskt förvandlats till en elev ”i behov av anpassningar” och kunde genom detta hastigt och lustigt trollas upp från ett F till ett E.

Läsa text hade blivit ”lyssneläsa”.

Elever som inte lärt sig räkna ”kunde annat” (t. ex spela dataspel.)

Tala var det nya skriva.

Muntliga seminarier hade ersatt skriftliga prov.

F-prestationer utan innehåll hade blivit ett E och prestationer som tidigare varit ett C hade blivit ett A. Allt var förvirrande och vettlöst.

Men här var hon nu. Beordrad att ange exakt vilka extra anpassningar hon gjort för varje elev hon behövde ”hjälp” med. Och ju fler elever hon bad om hjälp med desto mer arbete fick hon själv. Bara att fylla i blanketten för alla elever hon hade som behövde stöd, skulle sluka stora delar av hennes arbetstid, det insåg hon.

Viktoria bet ihop tänderna, böjde sig ned över den fyra sidor långa blanketten och fyllde upproriskt i: ”Eleven kan inte läsa. Stanine: 3. Behöver extra lästräning av speciallärare för att inte riskera F” i alla kolumner i matrisen.

Sedan lutade hon sig ilsket tillbaka och inväntade skrällen.

One Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *