– Är ni med? skränade Fredrik Malmgren från scenen.
– JA! ropade 200 lärarröster entusiastiskt från åhörarbänkarna.
– JAG HÖR ER INTE! ÄR NI MED?
–JAAA! skrek de 200 lärarrösterna lyriskt tillbaka.
Eller, om man ska vara nogräknad var det 199 lärarröster som tjöt. Viktoria var ju där. Och hennes röst skrek inte. Bara inombords.
För om man bortser ifrån pölsa och mördarsniglar, var nog inspirationsföreläsningar det värsta hon visste. Vanligtvis brukade hon sätta sig längst bak och längst ut på raden, när det var dags för en – vilket det var vid varje höstlov, inom skolsvängen, eftersom rektorer hade en innerlig fäbless för storföreläsningar av inspirarande självhjälpsgurusar, av någon högst outgrundlig anledning.
Så istället för att alla 200 lärare planerade och förberedde sina lektioner, var deras dyrbara arbetstid titt som tätt uppbokad av möten av olika slag – APT, konferenser, arbetslagsträffar, föreläsningar – som överspända studierektorer, som inte riktigt visste vad de skulle göra med sin tid, hade bokat in, så att de trots allt kunde känna att de hade en ytterst viktig funktion.
Denna måndag var inget undantag. Lärarna hade ”studiedag” (= fullkomlig meningslös och därför blodtryckshöjande verksamhet, när alla skrek efter möjligheten att få rätta av högarna med elevuppsatser.) Så hade även eleverna, vilket innebar att alla ungdomar satt hemma och spelade dataspel istället för att vara i skolan och studera. Men det var de ju ändå väl värda, så stressade som de var.
Viktoria var alltså van vid onödiga möten och inspirationsföreläsningar och hade utvecklat en strategi. Genom den strategiska placeringen längst bak och längst ut på en rad, kunde hon alltid, litet diskret, ”gå på toaletten” efter någon halvtimme, för att aldrig återvända till salen. Men denna gång hade hon gjort misstaget att låta sig pressas in i mitten av aulan, på grund av några överentusiastiska kollegor. Så nu satt hon där hon satt. I mitten. Och led helvetets alla kval.
”FREDRIK MALMGREN – ENTREPRENÖR! INSPIRATÖR! MOTIVATÖR!” stod det med väldiga bokstäver på powerpointens vita duk bakom föreläsaren som stod där mitt på scenen, med slitna jeans, en bildskön nuna och ett amerikanskt inövat leende. Ord som fick svenskläraren i Viktoria att skaka av indignation, redan innan hon hunnit sätta sig.
– ”Motivatör”, fnös hon och kunde inte låta bli att stöta bänkgrannen till vänster i sidan med en vass armbåge. Så dumt!
– Han försöker väl bara leka litet med språket, sa hennes bänkgranne med ett varmt och förstående leende. (Hon var estetlärare så Viktoria förlät henne denna enfald.)
– Det borde han överlåta åt riktiga författare, mumlade Viktoria. För det är uppenbarligen inte ett jobb för någon knäppstare i själslig obalans, som lyckats klämma ut ännu en självhjälpsbok i pottan med hjälp av en spökskrivare.
Hur det nu var med den saken, var den store inspirationsgurun Fredrik Malmgren inget annat än i sitt fulla esse denna dag! Klyschorna och de tomma fraserna fulla av teskedsdjupa livsvisdomar, formligen haglade ned över åhörarna. Till Viktorias kollegors stora förtjusning. För det var ett attraktivt och lättillgängligt budskap han sålde.
– Lev livet! Njut dagen! Fånga stunden! gapade Fredrik Malmgren och rusade över scenen med en sådan konstlad och övernervös energi att han gjorde det fullkomligt omöjligt för Viktoria att leva livet, njuta dagen eller fånga stunden. Något hon för övrigt aldrig brukade göra på arbetstid, utan på fredagskvällar över ett glas vin och en bit ost.
– Vi tänker över 60 000 tankar varje dag, hojtade Fredrik Malmgren. Hur många av dina 60 000 tankar är positiva? Du är vad du tänker. Transformera tanken!
Fredrik Malmgren berättade för lärarna att det här minsann inte skulle bli ännu en dödstråkig eftermiddag. Han skulle aktivera dem, få dem att skratta, gråta och känna på riktigt. Han berättade att han kunde det här. Han visste vilken psykologi som påverkar människor. Han besatt kompetensen. Vilket 80 % av inspirationsföreläsarna som syntes i alla kvällsblaskor och som bara sprutade ur sig floskler, inte gjorde. Detta sades med illa dolt förakt. Skojare skulle man akta sig för.
Till skillnad från alla dessa illasinnade kvacksalvarare och charlataner var Fredrik Malmgren, enligt egen utsago, äkta. Han fick ståpäls varje gång han berättade sin livshistoria, sa han med tårar i ögonen av inlevelse.
För Fredrik Malmgren hade inte haft ett lätt liv. Jo, först hade han haft det. Då hade han varit en hög chef på ett superhäftigt företag. Tjänat massor med stålars. Varit inne i svängen. Levt livets glada dagar. Champagnen och gåslevern hade flödat. Men sedan hände något. En tomhet. En livskris. Fredrik Malmgrens stjärna hade rasat till golvet och splittrats i tusen glittrande skärvor.
Detta fall blev hans räddning. Han hade slutat med snabbmat och gått ned 50 kilo. Han hade börjat träna. Blivit snygg igen. Sökt sanningen överallt. Och funnit den. I den hemsnickrade livsfilosofi som blev hans befrielse. Och som Viktoria och hennes kollegor nu skulle få tillgång till.
Idag hade han balans i sitt liv. Prestationsångesten var borta och han älskade sig själv, djupt och innerligt. Han hade full tillgång till sina känslor och hade slutat behaga andra människor.
Fredrik Malmgren åkte numera världen runt för att föreläsa för kreti och pleti om mental träning, självkännedom, om att möta sitt sanna jag, och spred sin stora livskärlek, upplärd av ingen mindre än Dr Phil, Dalai lama och en massa kvasifilosofiska internetcitat som 23-åringar brukar ha på kuddarna i IKEA-soffan. Han var framgångsrik och uppskattad. Han hade många fina uppdrag. Tack skolsverige för detta!
Han sa att han tyckte mycket om lärarna på just den här skolan.
– Jag tycker så jävla mycket om er!
Att publiken just här och just nu spred en härlig aura omkring sig.
– Ni sprider en sån sjukt härlig aura omkring er, vet ni det? Känner ni den?
Han sa att han tyckte att just lärare var de bästa och coolaste att föreläsa för.
– Kolla på er själva! Ni är bäst! Ni kan allt ni vill!
Ändå såg han en och annan skeptiker i publiken. Någon som lade armarna i kors över bröstet, skrynklade ihop ansiktet och var… misstänksam. Det var såklart tråkigt. Jättetråkigt. Alla människor borde försöka öppna sina sinnen, visa nyfikenhet och våga ta steget ut, till något nytt, berikande, befriande.
– Antingen känns de här meningarna som klyschor för dig, eller så är de helt jävla fantastiska, sa Fredrik Malmgren och viftade energiskt med händerna över huvudet. Välj själv men välj inte bort kärleken till livet!
Allt det här fanns att läsa i hans bok ”Livssteget”, inflikade Fredrik Malmgren och klickade fram en länk på storbildsskärmen. Bara 259 kronor med tio procents rabatt om de beställde idag. (Skolans rektor hade redan beställt 200 exemplar. Togs från läromedelskontot, givetvis.)
Men även om det fanns en och annan skeptiker i publiken kunde Fredrik Malmberg ta dem, sa han leende. Med hjälp av de unika metoder han utvecklat kunde han ta, i stort sett allt. Stökiga och våldsamma elever var ingen match för honom.
– Jag vet hur man gör för att nå människor. Bring it on! säger jag bara.
Då och då i sina lösryckta haranger brände han av ett leende som bländade dem alla och fick dem att kisa som i motljus. Eller så berodde det på de starka strålkastarna som vaktmästarna hade fått order om att rikta mot publiken.
Fredrik Malmgren hade stora planer för deras skola som skulle bli ”den bästa jävla skolan i hela Sverige”. En skola för andra att ta efter. En skola i världsklass!
– Eleverna ska känna att varje lektion är en fucking jävla upplevelse! Den ska in i märgen på dem. Det är ert jobb! De ska känna att de lär sig, i varje förbannade por. Det är ert jobb. Gör high five med bänkgrannen! Det här ska ni göra med era elever. Det är världens enklaste grej och den ger så mycket. High five! Känner ni känslan?
Viktorias kollegor ropade att de kände känslan.
– Eleverna ska inte sitta med näsan över nån mossig, själadödande bok, det är 2000-tal nu, in med mobilerna, in med Ipadsen, in med datorerna, in med sociala medier, detta är ungarnas liv och vi måste omfamna det och göra det till vårt! Skapa magi! Det är ert jobb! Era lektioner ska vara så sjukt intressanta att de hellre lyssnar på er än surfar på sina mobiler! Det är er uppgift! Ställ er upp! Sträck på er! Ni kan det ni vill! Hjärta och hjärna i samklang, det säger hjärnforskningen! Känn kärleken! Gör high five, med bänkgrannen! High five!
– High five! skrek Viktorias kollega Ingela Mattsson, som bara en halvtimme tidigare hade suttit i arbetsrummet och nogsamt arbetat fram ett undervisningsmaterial i kritiskt tänkande som eleverna skulle få jobba med nästa vecka. Majoriteten av tiden hade i och för sig ägnats åt att klippa ut rätt kunskapskrav och klistra in dessa i matrisen.
– Livet är en fest – se till att du är värden!
– Livet är en fest – se till att du är värd den!
Precis när Viktoria satt och räknade på hur mycket tre timmar x 200 lärare och omkringpersonal adderat med ett saftigt föreläsararvode på 70. 000 skulle komma att kosta skolan, hojtade Fredrik Malmgren:
– Möt varandra! Se varandra! Ge varandra! Res er upp!
Varvid alla 200 lärare genast reste sig upp som en man.
– Massera bänkgrannen till höger. Säg hej till varandra först!
Medan dånande popmusik vällde ut ur aulans högtalarsystem befann sig Viktoria stående mitt emot bänkgrannen till höger om sig. Det var Leffe från bygg. 47 år gammal, mager, nervös, med nedtuggade naglar, noppig t-shirt, och stripigt hår som med största sannolikhet inte stiftat bekantskap med en klick schampo på åtminstone tre veckor.
– Massera med mjuuuka fingertoppar vid nyckelbenets mittpunkt, förkunnade Fredrik Malmgren, och glöm inte att andas djupt, hela vägen ned till könet. Det främjar det visuella lärandet.
Viktoria masserade Leffe från Bygg vid nyckelbenets mittpunkt. Förnedringen var total. Detta skulle hon aldrig komma över som mänsklig varelse betraktat.
– Nu är det grannens tur att massera dig! tjöt Fredrik Malmgren medan Viktorias kollega Ingela Mattsson tjöt och flabbade av ohejdad glädje alltmedan det visuella lärandet hos henne främjades ända ned till könet.
Medan Viktoria tyst rabblade Iliadens fem inledningsstrofer inom sig, masserade Leffe från bygg hennes nyckelben och bankade på hennes rygg-schackra för att öka höger hjärnhalvas mottaglighet.
Återstående del av föreläsningen var något suddig för Viktoria.
– Gud, vilken upplevelse! sa Ingela Mattsson när de möttes på väg ut. Jag är helt skakig.
– Jag med, sa Viktoria.
Det var ingen lögn.
”Om vi skulle uppfinna sjukhus på nytt idag – hur skulle vi göra då?”
Frågor läkare aldrig diskuterar på sina konferenser.