Aisha dansar i korridoren. Hon är 19 år, storbystad, fräck och framfusig. Hennes kurviga kropp rör sig till musiken som dundrar ut genom högtalarna hon placerat på golvet. Hon skakar med den fylliga rumpan, lutar sig vågat fram i en ekivok ställning och låter den låga urringningen avslöja stora delar av brösten. Hon kastar med det långa håret och klipper med lösögonfransarna. Några killar släntrar förbi, skrattar litet generat men kan inte låta bli att titta.
Aisha går aldrig på några lektioner. Jo, ibland, när hon är uttråkad och vill ha något att göra. I över tio år har Aisha effektivt förstört lektionerna för elever och lärare på alla sex skolor hon gått på. Steg för steg har hon lärt sig att bli mer och mer raffinerad i sitt förstörande. Steg för steg har hon lärt sig hur man får lärare att skrika, tappa fattningen, darra av osäkerhet, börja gråta, ge upp. Steg för steg har hon lärt sig hur man själv blir offret, hur man ljuger smart så att man inte åker fast.
Aisha kan inte läsa tre rader ur texthäftet i Nationella provet i svenska för årskurs sex utan att staka sig. Inte heller kan hon skriva begripligt eller klara en enkel addition som 23+11. Men hon vet hur man trasar sönder en lektion i småsmulor och detta kunnande gör hon med sådan utstuderad precision att det skulle vara imponerande, om det inte vore så hjärtskärande.
– Då är det väl tur att hon har dansen, säger kollegorna och suckar litet. Så att hon har något i alla fall. Den får vi inte ta ifrån henne. Lilla gumman!
När de övriga i klassen har prov brukar Aisha förstöra för dem. Först ser hon till att störa så mycket att hon blir utkörd. Sedan ser hon till att störa så mycket hon kan utanför skolsalen, så att provet inte går att utföra.
Viktoria sliter sitt hår. Flickan mår inte bra och ingen i kollegiet gör något. Fast vad finns det egentligen att göra?
Viktoria skäller ut henne, vilket får Aisha att med tårar i ögonen dyrt och heligt lova att hon aldrig mer ska förstöra för sina klasskompisar igen. En dag senare upprepar hon beteendet. Aisha är fast i en kretsgång hon inte kan ta sig ur. Åtminstone inte av sig själv.
Viktoria försöker ”nå” henne genom långa, många och mjuka personliga samtal. Aisha uppskattar samtalen. De sätter lärarens strålkastarljus på henne och det gillar hon. Hon lyser upp när hon ser Viktoria och vill gärna prata. Men hon ändrar inte beteende. Hon har haft många lärare som gjort detsamma genom åren.
Då försöker Viktoria nonchalera henne. Detta ser Aisha som en krigsförklaring och tar till skarpare vapen för att nå fram.
I desperation vänder sig Viktoria till Aishas mentor som ser trött och slutkörd ut, trots att det bara är september:
– Jag ska prata med hennes pappa igen. Fast han slår henne. Ja, det blir väl ännu en soc-anmälan då.
Det finns något avancerat, provokativt, manipulativt över Aisha. Samtidigt som Viktoria börjar ana att hon sannolikt är särskolemässig. Så hon vänder sig till rektorn.
– Nämen, skicka henne till mig, säger rektor Eva Sjöstedt glättigt. När jag spänner ögonen i henne lyssnar hon. Ja, hon är ju bråkig och så men rätt som det är spricker hennes söta lilla ansikte upp i ett leende och då liksom bara… smälter man. Hon är en riktig spjuver, den där Aisha! Skicka henne till mig du, så ska jag tala allvar med henne.
Inget händer.
Aisha blir kvar på skolan. Skolpengen blir kvar på skolan.
– Den här skolan har svikit Aisha, säger Viktorias erfarna kollega Birgit Andersson – en mänsklig rest från den kompensatoriska enhetsskolan. Det här skolsystemet har svikit Aisha. Aisha är på fel plats. Hon har inget här att göra. Du bevittnar en lång och utdragen förvaring av en flicka som aldrig fick en chans men det finns ingenting du kan göra åt det, Viktoria, tro mig.
Ord hon har råd att säga högt. För i oktober går Birgit i pension. Hennes ord om Aisha finns kvar i Viktoria.
Aisha ler älskvärt mot Viktoria när hon passerar henne i korridoren.
När Viktoria gått förbi höjer Aisha volymen på högtalarna ännu ett snäpp. Hon kastar med håret, skakar på rumpan och nynnar med i sången som dånar ut över skolkorridoren:
”Let’s have crazy sex
Are you with it, baby? Crazy sex
Are you with it, baby? Crazy sex, crazy sex
Let’s have crazy sex”
***
Det är synd om eleven.
Elever som inte fått lära sig läsa och skriva, som på grund av sina diagnoser eller sin invandrarbakgrund är funktionshindrad, elever som inte orkar med prov, krav eller traditionell skolmiljö är det synd om.
Det måste vi förhålla oss till.
Det måste läraren förhålla sig till.
Det är synd om eleven.
Det är synd om elever som tvingas lära sig läsa när det känns jobbigt. Det är synd om elever som inte tycker om prov. Det är synd om elever som får panikattacker av att sitta i ett klassrum med 30 andra. Det är synd om elever som tvingas lära sig fakta om franska revolutionen (som är så tråkigt.) Det är synd om elever som inte kan passa tider och därför kommer försent till lektionerna. Det är synd om elever som inte orkar sitta stilla i bänkarna och jobba. Det är synd om elever som har lärare som kräver saker av dem. Det är synd om elever som inte kan stava. Det är synd om elever som inte kan lyssna. Det är synd om elever som inte kan skriva. Det är synd om elever som inte kan räkna. Det är synd om elever som inte förstår instruktionerna. Det är synd om elever som har så mycket problem att de inte orkar vara i skolan. Det är synd om elever som orkar vara i skolan men hatar den. Det är synd om elever som inte får jobba med paddan när de vill. Det är synd om elever som blir stressade när de ska prestera.
Det är synd om svenska elever.
I Sverige förstår vi att det är synd om eleverna. Vi har ett barnperspektiv.
Det måste alla lärare förstå. Och förhålla sig till. Om de vill vara lärare.
Det är synd om eleven.