Det var söndag morgon. Viktoria satt vid köksbordet och rättade prov. Hennes man kom in, kysste henne i nacken, gäspade stort och gick mot kaffebryggaren.
– God morgon!
– God morgon.
– Jobbar du? På en söndag?
Maken hällde i en rejäl skvätt vatten i apparaten och greppade kaffeburken. Han såg roat på henne.
– Ja? Jag är lärare igen, har du glömt det? Jag jobbar varje kväll, varje helg och varje lov.
– Jaja, att jobba så mycket väljer du såklart själv.
Irriterat tittade Viktoria upp från pappren hon spridit ut på köksbordet.
– Nej, det gör jag inte, sa hon vasst. Jag gör det för att jag måste. För att jag inte hinner med allt jag ska hinna på min arbetstid. Som att rätta prov. Eller planera mina lektioner. Därför gör jag det. Fattar du?
– Men Gud vad sur du är!
– Ja, jag är sur! Vet du varför jag är sur! För att jag har 18-åriga elever som inte kan skriva. De har gått nästan tolv år i svensk skola utan att ha lärt sig forma bokstäver. Kolla här! Ser du? Det ser ju ut som om de vore sju år och just har lärt sig alfabetet! Det går ju inte att tyda en gång.
Hennes man skrattade.
– Men snälla, rara du, det är väl inte hela världen. Det finns väl datorer och ordbehandlingsprogram i jösse namn. Är du inte litet väl dramatisk nu?
– Dramatisk? Viktoria lade upprört ned pennan, sköt läsglasögonen upp i hårfästet och stirrade på honom. Dramatisk? Vet du vad jag var med om i fredags? Jag kom in i bokförrådet och där stod Ingela och visade olika klassuppsättningar läromedel för den nya naturkunskapsläraren som ska undervisa våra nyanlända elever. De båda var djupt inbegripna i ett samtal och såg mig inte men jag hörde vad de sa. Ingela sa – och detta är dagens sanning Kristian – hon sa: ”De här eleverna ska läsa in 12 grundskoleämnen på 2-3 år, samtidigt som de ska lära sig svenska språket. Med andra ord måste du tumma en hel del på kunskapskraven. Du gör kursen så enkel du kan. Skala ned, skala bort. Ta bara med det allra viktigaste; några nyckelbegrepp och definitioner. Resten får du strunta i. Vi måste tänka på genomströmningen och få så många som möjligt godkända.” Den stackars nyexade läraren bara stod där och gapade. Till slut frågade han stammande: ”Men… får man göra så?” Och vet du vad Ingela svarade? ”Vi måste. Annars blir ingen godkänd. Smällen får gymnasielärarna ta.”
Hon tystnade. Väntade in makens svar. Det kom efter en stunds tvekan.
– Jaha? Men det rör väl inte dig? Skit i dem och gör ditt jobb bara.
Bittert stirrade Viktoria ned i sin rättningshög. Han förstod inte. Ingen utanför skolans värld förstod. Inte ens lärarna själva förstod och det var det som skrämde henne mest.
Svensk skolas problem var att skolkartan som ritats upp av enfaldiga och okunniga politiker, inte stämde ett jota med verkligheten. Därför var lärare tvungna att trixa och fixa så att de två världarna – politikernas våta önskedröm och den krassa realiteten – ändå skulle mötas. I alla fall på pappret.
Självklart var det en fullkomlig omöjlighet för en nyanländ elev, ofta utan någon egentlig skolbakgrund att tala om, att lära sig avancerad skolsvenska på endast två år! Självklart var det en omöjlighet för en nyanländ elev att läsa in 9 års grundskola – tolv olika ämnen – på två år!
En idiot begrep det.
Ändå gjordes det. Alternativen var alltför omöjliga och inhumana.
Med litet trix och fix gick det mesta. Även svenskfödda elever som inget kunde, inget gjorde, skickades ändå vidare upp i systemet. Vad skulle man annars göra med dem? Och så länge allt fuskande och trixande dokumenterades professionellt, blundade alla för det faktum att det var vansinne. Smällen fick högstadielärarna ta. Och när de stackarna duckade, fanns alltid gymnasielärarna. Där måste det väl ändå ta stopp? Nähä, inte det. Då hoppas vi på högskolan då.
Sista anhalten var samhället och yrkeslivet.
Det var så mycket som var skevt med skolsystemet att det helt enkelt inte gick att arbeta rätt som lärare.
Viktoria hade aldrig tidigare haft problem att planera sina lektioner. Nu plötsligt stod hon handfallen. Dels var läroplanen så skrämmande undermålig och ideologiskt präglad att det var omöjligt att utgå ifrån den om man var seriös – vare sig vid planering eller bedömning.
Memorering av faktakunskaper via det skrivna ordet – denna hörnsten för allt intellektuellt tänkande – var i stort sett borttaget. Istället uppfattades kunskap som något jämförbart med nyfikenhet och kreativitet: eleven skulle stimuleras till att uttrycka och värdera olika åsikter och ställa egna fantasirika och vetgiriga frågor istället för att faktiskt kunna besvara andras.
Varför i hela friden skulle en ämneskunnig person söka sig till svensk skola, när läroplanerna så tydligt förmedlar att det är elevens egen ”persona”, hennes nyfikenhet och entreprenöriella inställning till olika perspektiv, som är undervisningens fokus, snarare än faktiska ämneskunskaperna?
Frågan dallrade i luften varje gång Viktoria närmade sig styrdirektiven.
Förutom läroplanernas katastrofala undermålighet låg eleverna i en klass numera på så vitt skilda nivåer att det var omöjligt att arbeta med ett och samma stoff. De fluffiga och progressionslösa ämnesplanerna, individualiseringen och kravet på genomströmning, hade gjort att en fullkomligt illitterat elev satt i samma klassrum som en elev som just läst ut James Joyce ”Odysseus” under helgen.
Samtidigt oroade sig rektorn Eva Sjöstedt över Skolinspektionens nitiska granskningar och uppmanade sina galärslavar (lärarna) att jobba mer och bättre med att ge stöd och anpassningar åt alla elever som riskerade att få F.
– 30 av 32 skolor som Skolinspektionen granskat behöver utveckla arbetet med extra anpassningar, deklamerade hon sammanbitet under en kriskonferens i aulan, där alla trötta och bekymrade lärare hade samlats, klockan 16.00 en tisdag, trots att de hade högar av rättning och mängder med lektioner att planera inför morgondagen. Vi är tyvärr en av dessa skolor, fortsatte Eva Sjöstedt skarpt, och från och med nu behöver vi – d.v.s. ni lärare – hårdsatsa för att jobba bättre och mer medvetet med just detta för att våra elever ska kunna nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. Detta är prio ett! Är alla med på det?
Efter denna uppfordrande drapa, fick specialpedagogerna i uppdrag att än en gång, gå igenom vad extra anpassningar och individualisering, innebar, eftersom skolans ärthjärnor till lärare uppenbarligen inget begrep, inget förstod, inget klarade av.
– Elever som inte når målen eller som riskerar att inte nå målen skall få stöd i form av extra anpassningar, reciterade Lizelott Mattsson som representant för ”Hovet” och klickade fram ett tjugotal tjusiga bilder i sin powerpoint, inför den bedrövade samlingen lärarhjon som slet som djur för att få alla eleverna i sina klasser att lyckas, utan tillstymmelsen till hjälp eller stöd i detta omöjliga uppdrag.
– Eftersom många av er lärare inte förstår vad som menas trots att vi gått igenom detta otaliga gånger, skall jag nu ge några exempel, fortsatte Liselott Mattsson hänryckt. En extra anpassning kan exempelvis vara att läraren ger extra tydliga instruktioner, ger förklaringar av ett ämnesområde på ett alternativt sätt eller ger varje elev i klassen ett individuellt schema för just den elevens unika studiesituation. En annan anpassning är att eleven ges färdighetsträning inom ramen för den ordinarie undervisningen, så som exempelvis lästräning.
Viktoria hade hickat till när det sista exemplet nämndes.
De senaste veckorna hade hon bokstavligen sprungit mellan elever som behövde ”extra stöd” för att försöka hjälpa dem, inom ramen för undervisningen som skolmyndigheterna krävde. Flera lektioner hade hon suttit bredvid Vilda som hade stora problem att förstå det hon läste, av det enkla skälet att kodningen brast på grund av för litet träning i grundskolan. Dessutom saknade hon ett adekvat ordförråd, vilket man ofta gör när man läser för litet. Och hur begripliga blev texterna hon läste då?
Viktoria hade således ägnat stora delar av sina helklasslektioner med att sitta bredvid Vilda och hjälpa henne ljuda fram orden och meningarna och efter varje läst mening, utförligt och med många exempel förklara ordens betydelse och meningarnas innehåll. Efter 40 minuter hade de nästan tragglat sig igenom en halv sida i gymnasieläroboken, medan resten av klassen hade lekt ”Hela havet stormar”. Den korta texten fick Vilda sedan i läxa att repetera och träna på hemma. (Något hon givetvis aldrig gjorde, för Vilda hade gått i en läxfri skola och hade inte lärt sig hur man studerar utan vuxenstöd.)
Leon hade stora koncentrationsproblem. Pojken var hur rar och tillmötesgående som helst, när han blev punktmarkerad och bevakad av Viktoria men så fort hon släppte honom och gick till nästa elev, brast koncentrationen och han började surfa runt på paddan, spela spel eller tjattra med bänkgrannen.
Om det bara varit dessa två, men över hälften av klassen behövde stöd, för att klara kursen. Hur mycket Viktoria än sprang mellan eleverna, räckte hon inte till. Och ju mer hon sprang, desto mer insåg hon att majoriteten elever blev lidande.
Att ca 13 % av eleverna inte hade möjlighet att nå ett E, på grund av alltför svag teoretisk begåvning rent biologiskt, var heller ingenting politikerna brydde sig om. Dessa skulle bli godkända och det låg på de stackars lärarna att försöka trolla med knäna så att det, på något magiskt sätt, ändå skulle ske.
Genom att ständigt höja kraven på skolan och lärarna utan att resurser tillkom, svälte politikerna sakta ut lärarna medan Skolverk och Skolinspektion förde ett krig mot desamma genom sina svällande pålagor och nitiska granskningar av allt och inget. Med orimliga krav på specialpedagogisk kompetens hos den enskilde läraren, hade man effektivt tagit död på lärarrollens själ. Lärare med intellektuell skärpa insåg faran och lämnade det sjunkande skeppet. Kvar stod den käcka ”pedagogen” och försökte hysteriskt trolla med matriser och modeller, med händerna bakbundna framför samhällets altare. Ämnesläraren var den sista kvar att offra, när allt annat kastats på elden och brunnit upp.
Inom Viktoria väcktes alltmer ett stort och skriande HUR när hon ställdes inför det hon som lärare förväntades åstadkomma.
”Lärare skall göra individuella anpassningar till alla sina elever inom ramen för ordinarie undervisning.” Hur?
”Lärares arbete och undervisningen kan effektiviseras med hjälp av digitala och moderna arbetsmetoder.” Hur?
”Lärare skall bli produktivare och kunna undervisa fler och lära ut mer genom att ”tänka nytt” och lära av varandra.” Hur?
”Nu införs läsa-skriva-räkna-garantin där ingen elev skall lämna lågstadiet utan att kunna läsa, skriva och räkna”. Hur?
Som om inte lärarna gnodde häcken av sig för att försöka nå allt på politikernas digra önskelista, redan idag. Målstyrning var helt enkelt rysligt bekvämt för de styrande; det var bara för makthavare att slänga ut ett tjusigt mål som skulle nås – av de som befann sig på golvet: ”Lärare skall inom ramen för ordinarie undervisning åka till månen och hämta tre kilo stjärnstoft.” Utan tillsatta resurser eller förändrad arbetssituation. Sedan var det upp till den enskilde läraren och skolan att lyckas.
Tro fan att det inte funkade.
Viktoria suckade tungt och återgick till rättningen. Medan hennes man, ingenjören, gäspade, ställde den tömda kaffekoppen på diskbänken, blåste sin överneurotiska hustru i nacken och gick ut för att söndagsjogga litet. Sådant där som vanliga människor gör på helgerna.
I över 25 år hade projektet med målstyrning av svensk skola pågått.
– 25 år, du, Vickan. Det blir jävla massa årshjul, bikupor, cirkelmodeller, fortbildningsdagar, inspirationsföreläsningar, karriärvägar, kollegiala processer, åtgärdsprogram och utvecklingssamtal, förkunnade Viktorias kollega Håkan Gustavsson torrt när de möttes i skolmatsalen måndagen därpå. Så frågan är varför svensk skola ändå blir allt sämre på allt fler områden? Måste vara lärarnas fel, inte sant? Skolinspektionen är inte nöjd med dig, det ska du veta, ditt förbannade stolpskott!