Därför lärare! Språkutvecklande, matris-lös skönlitteraturundervisning – i praktiken

– … och därför räknas Hjalmar Söderberg som en av våra främsta stockholmsskildrare, avslutade Viktoria sin presentation och satte sig ned på en av stolarna hon placerat runt ett bord mitt i klassrummet. De teman som brukar prägla hans författarskap är ”omöjlig kärlek” och ”religionskritik”. Vi ska diskutera dessa ledmotiv under våra boksamtal, och även komma in på de tankeströmningar som ligger i tiden när Söderberg skriver Doktor Glas; Nietzsche, Freud och så. Vi ska också diskutera några mycket kända, så kallade bevingade uttryck ur boken. Men först, den litterära genre Söderberg använder sig av här är dagboksromanen. Hur fungerar den tycker ni?

– Bra… sa Pernilla litet tvekande och tittade frågande på de övriga.

– Är det hela trovärdigt utfört? Kändes det som att Doktor Glas hade skrivit dagboken eller upplevde ni det som ett konstlat grepp? Själva utförandet alltså? Vad säger du, Carlos?

– Jag tycker kanske att det var litet märkligt att en så reserverad person skulle sätta sig ned och skriva dagbok och beskriva alla sina innersta känslor, sa Carlos. Men det var inte något som störde mig när jag läste.

– Det kan jag hålla med om, sa Viktoria. Dagboksromanen är som ni vet en litterär genre som får en renässans under den här tiden och blir omåttligt populär, men själva genren härrör från 1700-talet. Vilka fördelar har den här genren, tycker ni?

– Man får ju veta precis allt personen tänker, sa Carlos. Hans personlighet, hans inre liv, hatet, förälskelsen, det moraliska dilemmat. Allt avslöjas ju.

– Ja, precis, sa Viktoria. Själv kallade Söderberg Doktor Glas för ”tankebok.” Och det är just huvudpersonens egna tankar och känsloliv som sätts under lupp i boken. Vi kommer honom verkligen mycket nära. Jaget får, mycket på grund av romanens form, stå i fokus, hela tiden.

– Jag tycker det var synd att han inte gifte sig med Helga, sa Simon. De hade passat bra ihop. Han skulle ha sagt något men han var för feg. Jag hade sagt det direkt, om det var en brud jag var tänd på.

Pernilla stönade.

– Idiot!

– Pernilla, om du undrar vad Simon menar med det han sa, så fråga honom om det istället, sa Viktoria.

– Vad menar du med det där idiotiska, Simon? frågade Pernilla och himlade med ögonen åt klasskamraten.

– Jamen, han var ju skitkär i henne.

– Var han det? undrade Viktoria. Skitkär? Hur märkte du det i romanen?

– Han tänkte på henne jämt. Och sen döda han hennes snubbe så hon skulle bli fri. Typ så. Då älskar man någon på riktigt om man kan göra så.

– Det du säger nu för oss till en central fråga: Vad är egentligen Glas drivkraft? frågade Viktoria. Är det av kärlek till Helga han dödar prästen, som Simon tror? Eller är det snarare avskyn till Gregorius som driver honom till mordet? Vad säger ni? Vad säger du Pernilla?

– Jag tror inte Glas var så kär i Helga, egentligen, inflikade Pernilla tvekande.

– Inte? sa Viktoria. Intressant. Utveckla.

– Han… alltså…

Pernilla bläddrade i boken, slog upp en sida och pekade på några rader.

– Jo, för han blir kär i henne exakt i det ögonblick när hon berättar att hon själv är förälskad i en annan. I Klas Recke. Så här berättar Doktor Glas om det, i sin dagbok, den 19 juni, när han möter Fru Gregorius, alltså Helga, på sin mottagning:

”- Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni har kanske redan gissat det, ni ser ju mitt igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras för min skull, då måste jag åtminstone vara uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför det har blivit så förfärligt svårt för mig. Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark. Jag kände att jag bleknade.”

Pernilla tittar upp på de övriga klasskamraterna.

– Så ni fattar! utbrister hon. Kärleken till Helga väcks först när han vet att den är omöjlig för att hon älskar en annan man. Det är bara en chimär, något för honom att skylla på eller använda sig av. Han söker sig till en omöjlig kärleksrelation för att ha ett motiv till mordet. Han älskar inte Helga på riktigt för han kan inte älska. Han är hård. Som glas.

Hon lägger ned boken i knät.

– Ja, så tror jag i alla fall…

– ”Oförmögen att älska”, upprepade Viktoria. ”Hård som glas”. Så vad är det som driver honom då, om inte kärleken?

– Hatet till Gregorius kanske, inflikade William. Han är ju superäcklad av honom. För att gubben gillar att sexa tror jag, för det gör ju inte Glas själv, haha.

– Nej, inflikar Lea. Det tror inte jag. Doktor Glas är en åskådare. Han längtar hela tiden efter en handling. Mordet blir hans handling. Så här skriver han ju om det: ”Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling. En verklig handling.” Det är handlingen som är det viktiga, inte kärleken eller hatet.

– Fast så typiskt honom att göra det i hemlighet då, sa William. Han begår typ värsta psykopatiska mordet och ingen märker något. Snopet ändå. Fast det är ju så han är…

– ”Det är så han är”, säger du, sa Viktoria. Det är intressant. Vem är egentligen Doktor Glas? Hur ser hans liv ut? Hur ser han på människor? På sig själv? Vad säger du Maja?

– Jag vet inte…

– Hur skulle du beskriva honom som person?

– Han är… ensam, sa Maja tveksamt och skruvade på sig.

– Ja, det är han, sa Viktoria. Hur märker du det?

– Han har inga vänner. Några kompisar bara, fast de pratar inte om viktiga saker med varandra.

– Precis. Han har några ytliga bekanta, Markel och Martin Birck, men inga nära vänner. Det medger han också i boken, inte sant?

Viktoria tittar ned i den tummade boken hon håller i sitt knä och bläddrar fram till en sida med ett hundöra och många understrykningar, sätter fingret vid en av raderna och läser:

– 14 augusti skriver han: ”Jag önskar att jag hade en vän att anförtro mig åt. En vän, som jag kunde rådgöra med. Men jag har ingen, och om jag hade någon – så finns det i alla fall gränser för de anspråk man kan ställa på sina vänner.” Bra noterat, Maja! Hur skulle du mer beskriva honom?

– Jag vet inte riktigt…

– Som person. Är han gladlynt? Energisk? Butter? Sorgsen? Passionerad?

– Nä… han är nog mer… kanske typ ledsen.

– Är han ledsen? Alltså olycklig?

– Jag skulle inte säga att han är olycklig, sa Carlos. Han är mer som Ior i Nalle Puh. Går runt och suckar och gnäller fast gör inget åt sin situation själv. Ja, förutom mordet då.

– Skulle du säga att han är vemodig?

– Ja, precis. Han är vemodig. Han funderar över djupa saker och liksom accepterar sitt liv fast han inte alls är nöjd med hur det blev. Det är superjobbigt att läsa om sådana människor tycker jag. Man vill liksom skrika åt dom: ”Gör något av ditt liv då, gubbe!”

– En ensam, melankolisk grubblare som aldrig riktigt tar tag i sitt liv, sa Viktoria. Som liksom aldrig får tummen ur röven ens när han ser till att få tummen ur röven. Är det är en bra beskrivning av Doktor Glas, tycker ni?

Eleverna fnissade generat.

– Ja.

Viktoria tittade upp och slog igen boken.
– Hör ni, nu är det faktiskt slut på vår tid så vi måste avrunda här. Jag får tacka er alla för ett intressant samtal. Det var mycket fint att få ta del av era tankar om boken.

Eleverna reste sig upp och började samla ihop sina saker.

– Hejdå Viktoria, sa Simon och gick mot dörren. Mitt liv ska inte gå mig förbi i alla fall, för nu ska jag sticka in till stan och träffa några polare. Vi ska gibba hela natten. Här snackar vi handling!

– Det låter spännande, sa Viktoria och skrattade. Hoppas du får litet sömn i alla fall. Tack för idag, Simon.

– Tack för idag.

***

Tack för idag.

Tack för alla dagar.

Tack för att ni gör mitt jobb så fantastiskt. Och tack också för att ni gör det så förbannat svårt, så slitsamt, så tungt, så outhärdligt men också så roligt, så underhållande, så viktigt och så fantastiskt.

Kära elever. Ni är fantastiska. Ni gör mitt jobb fantastiskt. Ni skänker mig glädje varje dag. Eller okej… nästan varje dag.

Tack för att jag får vara en liten del av era liv, under de mest betydelsefulla åren. Tack för att ni så generöst delar med er av era tankar, åsikter och funderingar. Tack för allt ni ger av er själva. Tack för allt ni bidrar med.

Tack för allt.

Tack.

Inte bara för idag.

För alla dagar.