Efter några veckors slit med Barn -och Fritidsklassen, utan att komma någon vart, insåg Viktoria att hon – generande nog – behövde hjälp.
Dels var eleverna så stökiga att det var i stort sett omöjligt att bedriva undervisning. Dels var deras kunskapsnivå alarmerande låg. När Viktoria faktiskt insett hur litet hennes elever hade med sig från grundskolan, slog chocken henne med kraft.
Det här var svenska medelklassungar som slösade bort sina liv framför datorn, medan deras föräldrar var för stressade och ointresserade av skola och utbildning för att förstå vad det var som hände. Föräldrar som inte ville ta konflikter med sina barn. Som inte förstod att den kunskap de själva erhållit – tack vare ett tillförlitligt och strukturerat skolväsende med ett högt bildningsideal – inte automatiskt kom med bröstmjölken.
Nu var inte längre fråga om sextonåringar som var litet osäkra på stavning och skrev ”dömma” och ”inschenjör” i sina texter. Numera var det fråga om sextonåringar som inte hade en susning om vad ord som ”döma” och ”ingenjör” betydde. Tonåriga elever som inte hade lärt sig att skriva sitt eget namn med stor bokstav. Tonåriga elever som inte kunde skillnaden mellan en punkt och ett kommatecken. Nu var det fråga om elever som inte kunde läsa en kort tidningstext och förstå den. Det var fråga om elever som inte kunde skriva fem korrekta eller för den delen begripliga meningar i följd. Och som ändå fått E i grundskolan.
Vad i hela fridens namn hade hänt med svensk skola?
Kunskapsluckorna var avgrundsdjupa:
– Vi ska läsa en historisk roman tillsammans. Den heter ”En ö i havet” och utspelar sig under andra världskriget.
Vilken tid pratar jag om då?
– Typ 1700-talet kanske? Eller ja vet inte…
Att grundskolan, under många år, struntat i faktakunskaper och den grundläggande färdighetsträningen – både av ideologiska och ekonomiska skäl – började visa sig på alla nivåer. Sverige hade fått en växande grupp skolifierade analfabeter; ungdomar som kunde orera i timmar om pedagogiska begreppsapparater, cirkelmodeller, lärstrategier och läroplansfloskler men inte kunde läsa eller skriva så att det gick att förstå vad de ville ha sagt. Sverige hade fått ungdomar som inte kunde treans multiplikationstabell, eller visste var Frankrike låg på en Europakarta. Men som ”kunde” resonera och analysera om kartors betydelse i världen och multiplikationstabellens patriarkala struktur ur ett jämställdhetsperspektiv och därför erhöll höga betyg i både matematik och geografi.
Tack och lov hade Beckegårdsgymnasiet ett gediget resursteam som kunde bistå lärarna när eleverna halkade efter. Så nu stod Viktoria här utanför skolans Stödcentrum för att be om hjälp.
Hon knackade på dörren. ”Liselott Mattzon. Specialpedagog” stod det på en skylt, med stora bokstäver med en pastellfärgad blomma under.
Liselott Mattzon satt bakom ett stort, välstädat skrivbord. I hörnet av det stora rummet stod ett litet sidobord med en trivsamt puttrande kaffebryggare och ett brinnande doftljus från In och Finn. Rummet doftade hemtrevligt av nybryggt kaffe, vanilj och kardemumma. På väggen bakom sidobordet med ljuset, hängde en inramad affisch med orden: ”ADHD är min superkraft. Vilken är din?” med en illustration av ett litet barn med en superhjältemantel. Bredvid den satt ytterligare en inramad affisch med orden ”Våga möta individen på hens villkor. Hen är unik!” illustrerad med siluetten av ett bildskönt barn vars små händer var kupade om en grön grodd med en solnedgång i bakgrunden.
Liselott Mattzon tog med mjuka rörelser upp sin hemgjorda keramikmugg i harmoniska terrakottafärger och drack en djup klunk av sitt kardemummakaffe. Sedan log hon ett proffsvarmt leende mot Viktoria.
– Nämen hej Viktoria, sa hon hjärtligt. Vad kan jag hjälpa dig med då?
– Jo, jag har fått… ja… jag har fått en klass… började Viktoria.
Liselott Mattzon log uppmuntrande mot henne så som hon lärt sig på Specialpedagogprogrammet. En positiv människosyn var viktigt, i synnerhet vid osäkerhet och en potentiell stamningsvariation.
Viktoria lade en plastmapp på specialpedagogens bord.
– För det första är klassen fullkomligt kaosartad. Jag har haft dem nu i tre veckor och jag får erkänna att jag aldrig har varit med om något liknande under mina tio år som lärare. Enligt den dragning jag fått av klassens mentor, har 22 av klassens 29 elever någon typ av och ibland även flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är allt ifrån tourettes, ADHD, DAMP, asperger till autismspektrumtillstånd. Dessutom har flera av dem läs- och skrivsvårigheter; dyslexi, dyskalkyli, osv. Några har en historia av att vara våldsamma och aggressiva mot lärare och klasskamrater. Flera stycken har fått undervisning i specialgrupper av och till under grundskolan. Med andra ord finns det inte en tillstymmelse till chans att jag som ensam svensklärare kan lära någon i den klassen någonting om jag inte får hjälp. Hur man har kunnat sätta ihop en klass med så många resurskrävande elever är för mig en gåta!
Liselott Mattzon lutade sig bakåt och betraktade Viktoria noggrant genom sina dubbelbottnade glasögon, som fick henne att se ut litet som en närsynt John Lennon.
– På den här skolan, började hon med överdriven långsamhet och pedagogisk ton i rösten, tror vi på att inkludera eleverna och göra dem delaktiga på riktigt.
Den sylvassa skärpan i botten av allt det mjuka, undgick inte Viktoria.
– Att exkludera barn som inte passar in i mallen genom att skapa små särgrupper, löser ingenting, fortsatte Liselott Mattzon tålmodigt. Problemet är att omgivningen ofta inte ser de här unika barnens potential och därför inte kan dra nytta av den. Dessa elever behöver bli sedda för att komma till sin rätt. Har du provat med lågaffektivt bemötande?
Viktoria stirrade på henne med uppspärrade ögon.
Liselott Mattzon tittade obekymrat tillbaka, där hon satt på sin höga häst, konstruerad av ett outsinligt flöde av människokärlek, sanktionerad av en okunnig skolledning och en huvudman med kraftiga besparingskrav.
Viktoria harklade sig. Hon hade inte gett upp.
– Förutom den lilla detaljen gällande brist på arbetsro, har jag också rättat diagnosen i läsförståelse. Över hälften av klassen har ett stanine-värde på mellan 1 och 2. Ingen elev har över 6. Det betyder att majoriteten av klassen har en läsförståelsenivå i paritet med en mellanstadieelev. De behöver med andra ord ett enormt stöd från skolan om de ska klara en gymnasiekurs i svenska. Om det ens är möjligt. Min fråga är nu: Kan du boka in några elever per vecka som får komma till dig och lästräna? Det är deras enda chans.
– Boka in? utbrast Liselott Mattzon förfärat och såg plötsligt ut som hon bitit i ett ruttet äpple. Arbeta med eleverna? JAG? Nej, Herre Gud nu tror jag att du missförstått min roll här på skolan å det grövsta.
Hon tog några hackande andetag men lugnade sedan sig litet, efter att ha klämt några gånger på en mjuk lerklump som hon hade liggande på den polerade skrivbordsytan.
– Kära du, sade hon upprört. Jag har ett konsultativt uppdrag.
– Vad menar du? frågade Viktoria brydd.
– Vi specialpedagoger hjälper till att underlätta inlärningen för elever i behov av särskilt stöd genom att vara ett pedagogiskt stöd för er lärare. Vi specialpedagoger jobbar absolut inte med undervisning – ordet nästan spottades fram ur Liselott Mattzons läppglansskinande läppar, som vore det en slemmig snorklump hon genast ville bli av med – utan vi jobbar med lärarna och ledningen, organisatoriskt för att bidra till skolans pedagogiska utveckling på ett rent övergripande plan.
– Jaha, sa Viktoria. Men nu är det ju inte jag som behöver stöd utan eleverna. Jag kan redan läsa.
– Alla kan utvecklas. Du ska se mig som en sorts länk mellan diagnos och praktik, sa Liselott Mattzon och myste litet. Nu var hon i sitt esse och kände sig trygg igen. Jag jobbar med coaching av lärare i behov av stöd. Ger lektions- och klassrumsorganisationstips, hjälper till med att skapa hållbara arbetsscheman, hjälper er lärare att utveckla goda lärmiljöer och undanröja hinder så att eleven har möjlighet att nå kunskapskraven, stöttar er lärare vad gäller struktur, möjligheter till fruktpauser för eleven, tipsar om olika anpassningar och appar som kan behövas i undervisningen. Och inte minst coachar er lärare med bemötandet av eleverna. Bemötande är ju som bekant a och o för att skapa trygghet och främja ett livslångt och lustfyllt lärande hos elever med särskilda behov.
– Jaha? sa Viktoria efter en lång stunds tystnad.
– Javisst, sa Liselott stolt. En specialpedagog gör rektors, lärares och specialarbetares arbete mer meningsfullt.
– Fast nu finns det ju inga speciallärare som jobbar med eleverna på den här skolan, inflikade Viktoria torrt. Bara specialpedagoger. Tre stycken. Som tydligen inte jobbar med eleverna.
– Visserligen, svarade Liselott. Men om det hade funnits speciallärare hade deras arbete blivit mer meningsfullt med hjälp av vår specialpedagogiska kompetens.
– Jag förstår, sa Viktoria. Vad kan du hjälpa mig med nu då, rent konkret? Om du inte kan sitta och träna extra med eleverna som speciallärarna brukade göra. Innan de försvann.
– Ja, det beror ju helt på vilka behov eleven har. Jag kan till exempel hjälpa dig med en ny möblering i klassrummet för en elev som har behov av reducering av intryck.
– Jag har 29 elever som alla är i behov av reducering av intryck, sa Viktoria. Milt uttryckt. Jag är själv behov av reducering av intryck när jag undervisar den klassen, ärligt talat.
Liselott Mattzon såg nästan tårögt lycklig ut.
– Ja, så är det i vissa klasser. De är alla så förfärligt unika med oerhört exklusiva behov.
Så blev hon allvarlig igen. En djup rynka uppenbarade sig i pannan på hennes trinda ansikte.
– Fast inget barn är ouppfostrat, sa hon strängt. Inget barn vill bråka.
– Nähä, sa Viktoria. Men oavsett vad de själva vill är de sjövilda, vrålar och kastar stolar över klassrummet?
– Ursäkta mig men nu måste jag få rätta dig igen, svarade Liselott Mattzon och höll milt men bestämt upp högerhanden till ett stopptecken. ”Sjövild” är begrepp som tillhör en vokabulär vi inte använder här. Det är bara ett uttryck för elevers helt adekvata reaktioner på en oförstående vuxenvärld och bör snarare betraktas som ett sundhetstecken. Så – vilka extra anpassningar har du gjort?
– Extra anpassningar? Viktoria såg frågande ut.
– Extra anpassningar. Har du till exempel gett varje elev individuellt stöd med att sätta igång arbetet, på ett sätt som passar just den eleven? Varit extra tydlig i ditt sätt att kommunicera kring uppgifterna på ett sätt som just den eleven förstår? Gett förslag på individanpassade appar? Talsyntes? Inläsningstjänst? Gett eleverna möjlighet att läsa på provfrågorna i förväg? Erbjudit skriftliga minneslappar som stöd under prov?
– Menar du att de ska få använda sig av fusklappar på proven? utbrast Viktoria bestört. Skojar du?
Liselott Mattzon spände ögonen i henne.
– Inte fusklappar, sa hon bestämt. Hjälpmedel.
– Hjälpmedel…viskade Viktoria och lutade sig mot dörrposten. Scener från hennes tio år som lärare flimrade förbi bakom hennes slutna ögon.
– Vi måste tillsammans bli bättre på att se bortom den yttre paketeringen för att få tillgång till allas inre kompetenser, deklarerade Liselott Mattzon, för själv var hon i det närmast expert på att memorera fraser från sin studietid, eftersom hennes skolgång hade varit helt fri från extra anpassningar.
– Men de kan ju inte läsa! skrek Viktoria hysteriskt.
Liselott Mattzon spände ögonen i henne.
– Kan och kan. Vad är ”att kunna” egentligen? De kanske kan läsa på andra sätt än du själv. Vissa kanske kan läsa genom att lyssna. Vissa kanske kan se in läsandet med hjälp av en film eller en app. Här behöver du som svensklärare bli mer vidsynt och öppen för alternativa sätt att läsa. Och Viktoria, den här fokuseringen på elevens brister istället för på styrkor, vittnar inte om en särskilt god elevsyn. Det gör mig litet orolig, om jag ska vara ärlig…
Hon fortsatte:
– Vissa elever behöver veta exakt vad som ska hända och vad som ska göras på nästföljande lektion, behöver få allt material i förväg – uppgifter som du som lärare förväntas ”skala ned” så att de inte blir lika omfattande och komplicerade som för de övriga i klassen. Andra behöver få din fulla uppmärksamhet för att alls kunna fungera, kunna gå ut och in ur klassrummet närhelst något känns alltför ansträngande. Och en del elever har svårt att komma i tid till lektionerna. Det måste du ha förståelse för. Du måste också tänka på att det finns elever som absolut inte får stressas med exempelvis läxor eller prov utan behöver få andra examinationsformer såsom muntliga seminarier eller visuella inlämningar.
Efter denna harang tittade hon entusiastisk på Viktoria.
– Jag tycker vi bokar in ett lektionsbesök. Det går till så att jag är med dig under en av dina lektioner och observerar dig. Din ledarkompetens i klassrummet, och hur du bemöter eleverna. Sedan bokar vi en tid för ett coachande möte där jag delger dig mina observationer av dig som pedagogisk ledare och relationsbyggare.
Hon pekade på ett veckoschema hon hade uppsatt på väggen. På tisdag eftermiddag kunde Viktoria se att det stod ”frissan” klockan 13.30. Annars var det tomt.
– Vad sägs om i morgon klockan 11.00 efter förmiddagsfikat? Efter detta besök kan jag stötta dig i hur du kan relationsbygga med dina elever på ett positivt och långsiktigt sätt. Det lägger nämligen grunden för en nära dialog, elev och lärare emellan. Och det är ju i den dialogen vi kan skräddarsy lösningar som ger dig strategier att möta just den unika eleven. Ni lärare efterfrågar ofta mer generella verktyg men jag ser stora risker i att ge förslag på sådana för de kanske inte passar alla elever. Förstår du hur jag tänker?
Viktoria nickade långsamt. Ja, hon förstod hur Liselott Mattzon ”tänkte”. Liselott Mattzon tänkte att Viktoria skulle undervisa 29 illitterata, unika ungdomar med allehanda diagnoser, på 29 unika sätt. I samma klassrum. Samtidigt. Lyckades hon inte med det, var hon en dålig ledare med en dålig elevsyn. Och hade misslyckats som lärare.
– Hur gör vi med läsförståelseresultaten? frågade hon dovt.
Liselott Mattzon viftade avvärjande med händerna och skrattade ett pärlande skratt.
– Ett stanine-värde är bara en siffra. Det behöver inte betyda något. Eleverna var kanske nervösa eller hade en dålig dag? Vissa blir extra känsliga vid provsituationer, ja det kan finnas många orsaker till ett dåligt resultat. Dessutom finns ju alltid inläsningstjänst och lättläst. Mitt förslag är nu att en kartläggning för varje elev bör göras omedelbart!
Nu glittrade det till i Liselott Mattzons ögon. Hon älskade kartläggningar!
– Utifrån kartläggningen får du sedan skriva en handlingsplan som syftar till att eleven i fråga ska nå ett godkänt betyg. En absolut nödvändighet för att nå ett positivt resultat i denna process är att du gör eleven själv delaktig i skrivandet av handlingsplanen. All forskning visar att detta är nyckeln för att eleven ska känna sig inkluderad och finna en inre motivation.
– Jag skulle vilja skriva in några rader om extra lästräning i den där handlingsplanen, mumlade Viktoria. Men Liselott Mattzon hörde henne inte utan var fullt upptagen med att bläddra i en pärm med blanketter om skolans ansvar, direktiv om utredningar, extra anpassningar, PYS-paragrafer och åtgärdsprogram.
– Det är av stor vikt att utvärdera punkterna i handlingsplanen ofta, sa Liselott med emfas och strålade mot Viktoria som mot en bundsförvant. Detta för att åtgärderna du kommit fram till, med hjälp av min expertis givetvis, ska kunna upphöra, ändras eller för den delen fortgå. Sedan föreslår jag att du även lägger in korta coachande samtal med eleven och föräldrarna under eller efter skoltid. Ungefär var tredje vecka brukar vara lagom för att hålla elevens känsla av delaktighet vid liv.
– För alla 29? kved Viktoria. Skämtar du?
– Ja, det kommer ju givetvis att ta sin lilla tid och du kommer få lägga ned mycket jobb men så är det ju om man vill nå resultat. Mångfald, inkludering, struktur, planering, särskilda anpassningar, lågaffektivt bemötande, stressbollar – allt hänger ihop och bildar en helhet, nynnade Liselott Mattzon uppsluppet.
Sedan skrek hon till.
– Stressbollar!
– Va?
– Stressbollar!
Hon vände sig ivrigt om och började rota i bokhyllan bakom skrivbordet. Slutligen fann hon vad hon sökte, suckade nöjt och drog ut en gigantisk trälåda ur hyllan.
– Här! sa hon och tryckte lådan i händerna på Viktoria. Det är stressbollar. 30 stycken. Vi börjar där som ett första konkret ingripande i arbetet för att nå kunskapskraven. Men se till att de inte kastar dem på varandra, tillade hon misslynt. Det har nämligen hänt att de gör det ibland när något, exempelvis en lärare, upprör dem. Och samla in dem efter varje lektion. De går på läromedelskontot och de är inte billiga.
– Jag förstår inte… tänkte Viktoria när hon vinglade därifrån med den tunga lådan med stressbollar i famnen. Tänk att älska eleverna så högt, ja så mycket högre än någon ämneslärare på hela skolan. Och samtidigt vägra befatta sig med dem.
Men nu var klockan 17.00 och hon var tvungen att gå hem och planera lektioner. Och leta upp ett stort antal mycket unika anpassningar att erbjuda eleverna på Barn och Fritid.
– Eleven kan till viss del läsa Sune-böckerna med hjälp av lågaffektivt bemötande, inläsningstjänst och stressbollar, mumlade hon när hon med en hand öppnade dörren till lärarrummet.
Hennes arbetsdag hade bara börjat.