Enligt artikeln 23/9 2012 ”Rökning – en allvarlig historia” i texthäftet nationela prov för gymnasieskolans elever svenska som andraspråk 1 handlar om att inte bör rörka. Enligt Alexandra Erikson artikelförfattare hävdar vi bör inte rörka. Alexandra Eriksson framhäver det är fel pga många orsaker så som sjukdom. Detta sjukdom Alexandra Erikson påtalar vidare ett citat:
”Ärftliga faktorer kan också öka risken för sjukdom”.
För det första Alexandra artikelförfattaren understryker rökningen är farligt huruvida hon tror på det eller ej, skapar ett rent förutfattande mening av den sak som jag inte själv tror på. Hon hår inte övertygande resonemang varken från topp till tå. Själv jag inte röker alls, bara feströkr. Och ibland det dock. Mina kompisar inte röker ofta. Mina föräldrar inte röker.
För det andra alexandra artikelförfattaren hävdar några exempel som är farligt. Exempelvis är kol som mestadels drabbar personer i äldre åldrar. Ett citat från detta är:
”KOL definieras utifrån spirometriska kriterier och sjukhistoria. Kvoten mellan forcerad exspiratorisk ensekundsvolym (FEV1) och forcerad vitalkapacitet (FVC) efter bronkdilatation ska vara <0,7 för att kronisk luftvägsobstruktion ska anses föreligga. ”
Det är dåligt att röka.
Mot bakgrund av detta jag tycker citatet är bra emellertid det är många intressanta teser. Min åsikt är rökning inte är bra för hälsan. Sluta röka! Är min uppmaning till dig som läsare.
Mahmoud.
Det var nationella prov-tider och svensklärarna gick omkring med pannorna i djupa veck, svarta under ögonen av sömnbrist och stress. Bara att få logistiken med salar, elever, provmaterial och provvakter att fungera var ett heltidsjobb. För att inte tala om bedömningen som tog dagar, kvällar, nätter och helger i anspråk.
På Viktorias skola hade man infört ett system där lärarna bytte prov med varandra, bedömde dem och sedan träffades för sambedömning av utvalda texter. Detta för att säkra både likvärdighet och rättssäkerhet.
Denna dag var det dags för sambedömning, varvid skolans fyra SvA-lärare möttes upp i det lilla konferensrummet klockan 8.30 prick. Alla kom i tid. Alla hade kaffe med sig.
I Viktorias huvud surrade tusen tankar. Majoriteten av texterna hon fått på sig att bedöma hade varit på en så låg nivå att hon knappt förstod vitsen med att lägga tid på att bedöma dem. Hur i hela friden kunde dessa elever vara godkända i svenska från åk 9? Hur i hela friden hade de fått gymnasiebehörighet, när deras språk hade så ofantligt stora brister? Hon var fortfarande i djup chock över det faktum att hon underkänt över 85 % av de texter hon fått på sin lott, när hon satte sig vid konferensbordet tillsammans med sina kollegor. Och då hade hon snäll-rättat.
– Får jag säga en sak innan vi sätter igång, sa Janet Björklund, en av SvA-lärarna som nyligen börjat på skolan. Jag undrar vad ni tänker om att fokusera på det positiva här idag? Det är så himla lätt hänt att man bara pratar om allt det dåliga i elevuppsatserna och det tycker jag att vi ska försöka undvika för det skapar en sådan tråkig stämning. Jag tycker vi ska lyfta det som är bra i dem istället!
Janet Björklund tog upp bedömningsanvisningarna till Nationella provet – ett omfångsrikt häfte på några hundra sidor – och lade det vördnadsfullt på bordet framför dem, som vore det en förgylld bomb! Sedan bläddrade hon noggrant fram till en sida hon hade öronmärkt med tre, stora gröna plastgem och läste högt:
– På sidan 35 i bedömningshäftet står det: ”Det är av yttersta vikt att du som bedömare inte bara ’letar efter fel’ vid bedömningen av språk och stil utan även uppmärksammar de språkliga förmågor och kommunikativa kvaliteter eleven uppvisar i sin text.”
– Detta – sa hon med eftertryck – tycker jag är särskilt viktigt vid bedömning av elever med svenska som andraspråk!
Hon tittade upp på dem med sina stora blå ögon och inväntade reaktionen, som om hon citerat en nobelpristagare i litteratur. Vilket i den här gruppen, inte var långt ifrån sanningen.
Hennes ord utlöste en hänförd spontanapplåd från kollegiet. Anders Lööf torkade ögonen som plötsligt häftigt tårats, och var därefter tvungen att putsa sina glasögon en lång stund innan rösten höll.
– Vad fint sagt, Janet, sa Johanna Norling, förstelärare i Svenska som andraspråk, varmt, lutade sig fram och klappade kollegan på axeln, som om denne hållit ett tal.
Viktoria förstod att Janet Björklunds plats i kollegiet var säkrad en lång tid framöver.
– Då sätter vi igång. Som ni vet, fortsatte Johanna Norling, ska vi på varje elevtext ge tre delprovsbetyg: Ett betyg på ”Innehåll och kritisk läsning”, ett annat på ”Disposition och sammanhang” och slutligen ett tredje betyg på ”Språk och stil.” Dessa tre delprovsbetyg ska vila på en summering av ett antal aspektbedömningar inom varje del. Till sist gör vi en helhetsbedömning, som då blir en summering av de tre delbedömningar vi gjort.
– Jahaja, ja det där sket jag i, sa Viktoria och tog en klunk kaffe. Ja, hela bedömningshäftet var ju fullkomligt vansinnigt. Hundra sidor välformulerad gallimatias. Det gick ju inte att läsa utan att bli helt snurrig i bollen: delprovsbedömningar hit och aspektbedömningar dit. Hahaha, såg ni att det på sidan 33 till och med fanns formgiven en lång tabell över hur jag som bedömare skulle summera de olika aspektbedömningarna och genom det erhålla en rättssäker och likvärdig summa . Så sjukt, liksom! Och fullkomligt oanvändbart. Nej, jag gjorde givetvis som vilken tänkande människa som helst hade gjort, d.v.s. jag läste igenom elevtexten och använde mitt sunda förnuft och min kunskap om svenska språket för att sätta ett betyg. Herre Gud, liksom…
Ingen sa något. Om igen blev det så där isande tyst som Viktoria noterat att det ofta blev när hon uttalade en harmlös sanning om de rent barocka situationer som de som lärare befann sig i.
Hon såg sig omkring på sina kollegor som envetet stirrade ned i sina bedömningshäften. Rynkade pannan. Harklade sig. Drog ett andetag och försökte igen, en smula försonligare denna gång:
– Ja, alltså, så här: Vad gäller de där delprovsbedömningarna så finns det, som jag ser det, förfärligt många problem med en sådan bedömningspraktik. För det första är det krångligt. För det andra är det ogenomtänkt. Alla de där delarna hör ju samman. För att bedöma en text rättvisande måste man jobba utifrån texten som en helhet, inte hacka upp den i en massa bedömningsfragment som riskerar att leda oss fel. Det är ju som att en kock skulle smaka på varje ingrediens i en kaksmet för sig – ägget, smöret, sockret – och sätta ett delbetyg på varje ingrediens för att sedan försöka bedöma den gräddade kakan utifrån ett medelvärde av delbetygen av ingredienserna. Ja, ni hör ju själva hur dumt det låter…
Det blev om igen tyst. Väldigt tyst.
– Fast nu är det ju det här vi har att förhålla oss till, sa Johanna Norling till sist. I bedömningshäftet står det, och jag citerar…
Hon tog upp sin lärarbibel – bedömningsanvisningarna för nationella provet – och höll den nervöst framför sig i luften som en sköld mot kättaren som hade haft mage att trotsa det heliga Skolverkets ord. Bibeln var så tung att hon knappt kunde hålla den. Den var nött, fylld av understrykningar i blått, gult, grönt och rosa och sidorna buktade av alla färgglada gem och hundöron som markerade särskilt viktig information i hur svensklärare skulle bedöma elevernas alster.
Hur många timmar hade inte Johanna Norling ägnat åt att stryka under alla viktiga bedömningsdirektiv och antecknat alla viktiga anvisningar i marginalen, istället för att jobba med elevtexterna? Eller läsa en skönlitterär bok. Viktoria ville inte tänka på det.
Att lärare har ett närmast religiöst förhållningssätt till styrdirektiven kan inte vara sunt, tänkte hon, alltmedan Johanna Norling med darrande stämma läste upp bibelcitat efter bibelcitat för att visa avfällingen vägen mot den rätta läran. Här sitter man med över 300 universitetspoäng, en lärarexamen, lärarlegitimation och tio års erfarenhet. Det vore då själva fan om man inte skulle kunna avgöra om en elevtext är skitdålig, okej, bra eller helt makalöst bra. Förr litade lärare på sitt kunnande i svenska och använde detta för att bedöma kvaliteten i en elevtext. Idag skulle svensklärare underkänna Selma Lagerlöfs prosa och sätta A på en felstavad reklamfolder, om det stod i de allmänna råden. Lärarna var professionellt kastrerade! Allt de hade kvar av yrkesheder fanns i de där motsägelsefulla flosklerna till bedömningsanvisningar.
Det var tragiskt.
– Låt oss tillsammans läsa Mahmouds debattinlägg om rökning, sa Johanna Norling tillslut. Hur väl tycker ni att han har lyckats med sin text?
Alla läste igenom Mahmouds debattinlägg. För Viktoria var det en sorglig läsning och hon led med eleven som uppenbart inte var på den nivå som krävdes av honom.
Är rökning skadar människor? Varför du vill röka? Vet du många ungdomar dör av rökning?
Enligt artikeln 23/9 2012 ”Rökning – en allvarlig historia” i texthäftet nationela prov för gymnasieskolans elever svenska som andraspråk 1 handlar om att inte bör rörka. Enligt Alexandra Erikson artikelförfattare hävdar vi bör inte rörka. Alexandra Eriksson framhäver det är fel pga många orsaker så som sjukdom. Detta sjukdom Alexandra Erikson påtalar vidare ett citat:
”Ärftliga faktorer kan också öka risken för sjukdom”.
För det första Alexandra artikelförfattaren understryker rökningen är farligt huruvida hon tror på det eller ej, skapar ett rent förutfattande mening av den sak som jag inte själv tror på. Hon hår inte övertygande resonemang varken från topp till tå. Själv jag inte röker alls, bara feströkr. Mina kompisar inte röker ofta. Mina föräldrar inte röker.
För det andra alexandra artikelförfattaren hävdar några exempel som är farligt. Exempelvis är kol som mestadels drabbar personer i äldre åldrar. Ett citat från detta är:
”KOL definieras utifrån spirometriska kriterier och sjukhistoria. Kvoten mellan forcerad exspiratorisk ensekundsvolym (FEV1) och forcerad vitalkapacitet (FVC) efter bronkdilatation ska vara <0,7 för att kronisk luftvägsobstruktion ska anses föreligga. ”
Det är dåligt att röka.
Mot bakgrund av detta jag tycker citatet är bra emellertid det är många intressanta teser. Min åsikt är rökning inte är bra för hälsan. Sluta röka! Är min uppmaning till dig som läsare.
Mahmoud.
– Ja, vi kan ju se ett tydligt försök till en formell ton, även om Mahmoud inte fullt ut behärskar den, sa Anders Lööf. Det är trevligt när elever försöker, tycker jag. Jag har satt ett C på den här elevtexten.
Viktoria stirrade på honom. Sedan svalde hon ljudligt men det lät mest som ett mellanting mellan en harkling och en snyftning.
– Det är ett uppenbart klipp-och-klistra-verk, utbrast hon tillslut. Eleven behärskar varken språk, form eller innehåll. Texten är mycket svårläst för en utomstående. Det är ett F.
– Njae, sa Anders Lööf. Lugn i stormen. Låt oss titta i bedömningsmatrisen. Vad gäller disposition har ju Mahmoud både en tydlig inledning och tydlig avslutning, så det kan vi checka av i E-kolumnen. Då blir betyget på Mahmouds disposition ett E.
– Blir dispositionen ett E? frågade Viktoria med uppspärrade ögon. Det finns ju ingen disposition att tala om över huvud taget? Texten spretar ju åt alla håll.
– Det står inget om spretningar i matrisen? Texten har en inledning, en avslutning och tydliga styckeindelningar. Och vad gäller språk och stil har han ju tre retoriska frågor inledningsvis, sa Johanna Norling. Det har jag lärt klassen att de ska ha, inflikade hon stolt till Janet Björklund.
Retoriska frågor är som bekant ett litterärt stilmedel, så check på C-nivå i rutan för språk och stil.
– Glöm inte att han med bravur använder sig av ”varierade sambandsmarkörer”, inflikade Janet Björklund, som också ville vara med i hyllningskören. Här skriver han till exempel: ”jag tycker citatet är bra emellertid det är många intressanta teser”. ”Emellertid” är en avancerad sambandsmarkör så jag har satt ett C där också.
– Ett C på språk och stil? gallskrek Viktoria obehärskat.
– För att inte tala om alla referensmarkörer som används: artikelförfattaren ”framhärdar, hävdar, påtalar vidare.” Och titta här: Mahmoud har lyckats få till ett charmerande läsartilltal på slutet. Här skriver han: ”Sluta röka! Är min uppmaning till dig som läsare!”. Har man med ett läsartilltal är det C enligt bedömningsmatrisen, sa Anders Lööf. Sådär ja, nu gör vi ett snitt av alla våra delbetyg: E + C + C + C + E. Hamnar vi på ett D då, mina vänner?
Viktoria gapade. Sedan stängde hon munnen. Sedan åkte den upp igen. Sedan stängde hon den. Sedan kunde hon inte hålla sig.
– Jag håller med om att eleven petat in ett och annat ”litterärt stilmedel”, sa hon behärskat. Men de är uppenbart inrepeterade, ja automatiserade och fyller inte sin funktion. Det här är en elev som instruerats till användning av stilmedel, genom någon sorts besynnerlig ”matris-pedagogik” som ni lärare börjat använda er av för elever som inte kan läsa och skriva. Ursäkta men språket brister. Innehållet brister. Dispositionen brister. Den kritiska läsningen av källan brister. Det hör ni väl själva? Snälla ni…?
– Hör och hör? sa Johanna Norling. Ska vi gå efter bedömningsmatriserna är eleven godkänd. Dessutom tycker jag du bör tänka litet på din elevsyn, Viktoria. Mahmoud är en människa av kött och blod, inte en kriminell, som vi är ute efter att sätta dit.
– Hellre fria än fälla, kvittrade Janet Björklund och blinkade mot Anders Lööf som, lätt röd om kinderna av denna kärlekshandling från en yngre kollega, var tvungen att putsa sina glasögon igen.
Viktoria tog några djupa andetag.
– De språkliga bristerna är påtagliga och omfattande, vilket gör att det är svårt att förstå texten. Eleven har helt enkelt inte den språkliga nivå som behövs för att uttrycka ett resonerande och komplext innehåll. Den här texten handlar om – ingenting! Absolut ingenting! Det är bara en massa ord, staplade på varandra. Om ni läser texten utan att checka av olika fragment i den med hjälp av matrisen i bedömningshäftet så hör ni det också. Texten håller inte som självständigt debattinlägg.
– Men så kan man ju inte göra, invände Janet Björklund upprört och vände sig till de övriga. Hur skulle det se ut om vi alla bara gick på känn när vi bedömde elevtexter? Det är ju fullkomligt rättsosäkert. Nu har vi de här bedömningsmatriserna att gå efter och då måste vi jobba efter dem. Annars begår vi faktiskt tjänstefel!
De övriga nickade instämmande.
– Men referatet då? kved Viktoria förtvivlat. Det är ju felaktigt. Mahmoud skriver att tidningsartikeln han refererar till handlar om att ungdomar inte borde röka när den handlar om vilka sjukdomar rökning kan orsaka. Det visar att han uppenbart inte förstått vad texten handlar om, alternativt bara skumläst och plockat ut någon del ur den som han försökt sig på att sammanfatta.
Raskt dök alla tre kollegor ned med sina näsor i bedömningshäftet igen. Efter ett tag tittade de upp.
– Näe, det står faktiskt ingenting i bedömningsanvisningarna om att elevernas referat måste vara korrekt, sa Johanna Norling och tittade på de övriga.
– Jo här, vänta, vänta! sa Janet Björklund ivrigt. Här står det: ” Även om eleven inte lyckas återge källan på ett fullt ut rättvisande sätt, bedöms detta ändå vara acceptabelt på E-nivå. För ett högre betyg än E krävs att innehållet i originalkällan återges på ett rättvisande sätt.” Ja, precis. Ett referat behöver inte vara korrekt förrän på C-nivå.
Nöjda såg kollegorna på varandra.
– Men snälla rara människor, skrek Viktoria hysteriskt. Vad är ett referat värt om det inte är korrekt?
Janet Björklund såg sårad ut.
– Ja, nu är det inte jag som har skrivit bedömningsanvisningarna, sa hon förolämpat. Men det är faktiskt det här vi har att förhålla oss till.
– Jag tycker vi borde förhålla oss till att vi har en hjärna, tjöt Viktoria. Och att vi borde börja använda den. Ett inkorrekt referat har förlorat sin funktion som referat betraktat. Själva referatets syfte är att vara sakligt och korrekt, att den källa man hänvisar till har blivit oklanderligt återgiven. Annars är det inte längre ett referat utan en feltolkning, eller fultolkning eller… ja, motsatsen till ett referat. Det är ett nonferat!
Det blev tyst.
Viktoria led. Hon kände sig som Mr. Praline, kunden som i hysteri försöker reklamera en uppenbart stendöd papegoja i scenen med John Cleese:
– It has passed on! This parrot is no more! It has ceased to be! It has expired and gone to meet its maker! THIS IS AN EX-PARROT!!!
Bara med den lilla skillnaden att det var fullkomligt meningslöst. Alla övriga kollegor hävdade med bestämdhet att papegojan levde. Ingen likstelhet i världen skulle kunna ändra på den saken.
– Men hörrni… Jag tycker vi återgår till den här känslan av att inte döma, sa Janet Björklund trevande. Den här positiva känslan av att vi vill eleverna väl. Tycker ni inte?
De andra nickade ivrigt.
Nu skulle Viktoria, om hon hade varit en smidig, klok, pragmatisk person hållit sin stora, glappande käft.
Det var hon inte.
– Enligt bedömningsanvisningarna ska elevens text vara begriplig, sa hon istället bittert. Den här texten är inte begriplig.
Då hon fann det bäst att bekämpa kollegorna med deras egna metoder, slet hon åt sig Lärarbibeln och bläddrade häftigt i den tills hon hittade det hon sökte.
– Ha! skrek hon exalterat och pekade vilt. På sid 51 står det klart och tydligt: ”På E-nivå skall eleven kunna föra fram sina egna och andras tankar på ett begripligt sätt. Läsaren skall kunna förstå eleven utan alltför stor ansträngning, även om språket bitvis är oklart.”
– Jamen här är ju en mening som går att förstå, sa Janet Björkman och pekade på en mening i Mahmouds text. ”Jag röker inte.” Det går att förstå. Och här är en till: ”Det är dåligt att röka.”
– Ja, då blir det ett D då för vår käre Mahmoud, mina vänner, avrundade Anders Lööf och böjde sig ned för att fylla i matrisen.
Sambedömningen fortsatte i samma spår några timmar till. Vid det laget hade Viktoria insett sig slagen och satt mest och mumlade osammanhängande fraser från bedömningshäftet.
Vid arbetsdagens slut hade majoriteten av elevernas texter bedömts noggrant och rättssäkert, många överbetyg hade satts i enlighet med styrdokumenten och skolans rykte som en skola med duktiga och ambitiösa elever hade säkrats. Alla var nöjda.
Och varför inte? Detta var ju svensk skola i världsklass!