Om Viktoria förstått vad hennes egen vrånga, motsträviga inställning till NPM-skolan och alla dess fogliga tjänstehjon, skulle komma att ha för konsekvenser, hade hon antagligen gett upp ambitionen om en skola på riktigt och sällat sig i ledet. Kanske hade hon käckt fyllt i alla matriser, talat sig varm om inkluderingens positiva effekter i ”en skola för alla” på sociala medier, startat en förstelärarblogg och marknadsfört sig och Beckegårdsgymnasiet genom säljande reklamtexter som:
”Viktoria Eriksson – ”Leanad” lärarcoach med tio års erfarenhet som gymnasielärare och förändringsagent. Som lärare praktiserar jag en hållbar undervisning baserad på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Genom ett entreprenöriellt, digitalt förhållningssätt i inkluderande och tillgängliga lärmiljöer, coachar jag mina elever och lärarkollegor till ett effektivt och medskapande lärande, där de äger och tar ansvar för sitt eget lärande. Kontakta mig så berättar jag mer om hur jag kan skräddarsy en föreläsning där du och dina kollegor får konkreta metoder, verktyg, strategier, mallar och matriser som stärker och skapar gynnsammare förutsättningar för lärarens föränderliga uppdrag att skapa samhällsmedborgare med framtidsförmågor i världsklass.”
Nej, såklart inte. Så lågt hade hon aldrig sjunkit. Men hon hade nog varit litet försiktigare i sitt bitande förakt för det skolsverige som vuxit fram. Och för de kollegor som verkade i det och okritiskt anammade det. Lärarna var numera en svag och splittrad kår, som försvagats bland annat genom sina egna fackförbund som med karriärtjänster och individuella lönesättningar, gjort lärarna till varandras motståndare.
I dagens skola var Viktoria en värdelös förebild som lärare betraktad. NPM-skolan premierade ungdom, livlighet, rörlighet och en hög förmåga att recitera floskler, ja, egentligen allt annat än att stå i klassrummet. Arbetsgivaren i en konkurrensutsatt skola måste dessutom ha många goda exempel att visa upp och marknadsföra verksamheten med. Av det skälet sågs undervisning numera inte som något som skulle förvaltas och förfinas som förr, utan snarare som något i ständig utveckling och förändring. Och läraren var den som skulle gå i bräschen för det nya och moderna.
Tack och lov hade Beckegårdsgymnasiet många pedagoger som ville agera bokstavstroende förändringsagenter och verka för en skola i världsklass!
En av dessa var Camilla Lindberg som var förstelärare i lässtrategier. För så tokigt hade det blivit i världens bästa skitskola, att man kunde bli förstelärare i hart när vad som helst. Ju finare titeln lät desto högre blev lönen. Förstelärare i värdegrund. Förstelärare i demokrati. Förstelärare i skolutveckling. Förstelärare i matriser. Förstelärare i pedagogiska brakskitar.
På Beckegårdsgymnasiet arbetade tio förstelärare febrilt med allehanda skolutveckling. På samma gång som hälften av skolans elever knappt kunde läsa en enkel tidningstext. Tänk så det kan bli.
– Det är så galet, klagade Viktoria bittert till sin bästa väninna – en bekymmersfri icke-lärare – då de satt en lördagskväll och delade på några flaskor billigt rödtjut. Där sitter vi dumskallar till lärare och arbetar fram lärandematriser om framtidsförmågor och nyckelkompetenser för elever som inte ens klarar av att ta med sig läroböckerna till klassrummet. Haha, fattar du!
Nej, väninnan fattade inte men gjorde vad hon kunde för att stötta, genom att hälla upp ännu litet mer vin i den olyckligas glas.
Försteläraren Camilla Lindberg fattade dock både lärandematrisernas säljande makt och hela skolgaloppen. Som skolans förstelärare stod hon för en medial framgångssaga som visades fram på Beckegårdsgymnasiets webbplats, på mässor och andra skoljippon. Hon gavs och tog plats. Ledde utvecklingsarbetet på skolan. Var rektor Eva Sjöstedts förlängda arm med ett delegerat ansvar för arbetslaget, budgeten och tjänstefördelningen. Camilla Lindberg åkte land och rike runt på olika studieresor och spred en positiv bild av Beckegårdsgymnasiet som valt att profilera sig som gymnasiet som ”där du som elev får utvecklas utifrån 21st century skills”.
Tillsammans med sina förstelärarkollegor svängde sig Camillla Lindberg med begrepp som ”best practise”, ”kooperativa stödstrukturer”, ”lärmiljö”, ”dynamiskt mindset”, ”framtidskompetenser”, ”standardiserade framgångsfaktorer”, ”livslångt lärande”, ”värdeskapande undervisning” och ”hållbar utveckling”.
”Gårdagen tillhör det förflutna”, mässade Camilla Lindberg passionerat på en av alla konferenser på temat kollegialt lärande. ”Genom att implementera morgondagens digitala förmågor i dagens kunskapandeaktiviteter, kan vi ge varje elev förutsättningar att utveckla en unik läridentitet utifrån vilken var och en kan möta framtidens utmaningar så som de ser ut i övermorgon.”
Viktoria iakttog spektaklet med avmätt skepsis medan hon försökte hålla sig så långt borta hon kunde från förstelärarkollegornas överspända metoder som skulle ”modelleras” och implementeras och sno viktig planerings- och rättningstid från de stackars sistelärarna, som fick jobba ännu mer, eftersom förstelärarna ju var tvungna att jobba mindre för att hinna med att utveckla och avveckla och inveckla allt.
Men när Camilla Lindberg ville tränga sig in i Viktorias svenskundervisning genom att kräva att alla svensklärare på skolan skulle ”typisera” och ”matrissäkra” sin undervisning för att säkerställa att de alla ”jobbade språkutvecklande”, blev Viktoria förbannad.
– Vad tror du jag pysslar med som svensklärare? Klart som fasen att jag jobbar med att utveckla elevernas språk! Om du ursäktar är jag faktiskt den enda på den här skolan som jobbar språkutvecklande på riktigt. Hur? Genom att kräva att mina elever faktiskt läser böckerna istället för ”lyssneläser” på dem. Genom att kräva att mina elever gör ett skriftligt memoreringsprov istället för att spela in en podd eller göra ett – om du som ikt-pedagog ursäktar – skitdåligt filmklipp med mobilen.
Men det gjorde hon inte alls det, enligt Camilla Lindberg som på mässor och konferenser föreläste för andra konferenssugna förstelärare om ”Kreation för ett lärande och utvecklande kollegialt klimat i ett mångfaldsperspektiv” vilket fick Viktoria att vilja plocka fram rödpennan och utan pardon göra några jävligt språkutvecklande insatser för mänskligheten.
Viktoria insåg snart att det allra mesta av det nya som propagerades för, var oanvändbart och skadligt, eftersom det stal värdefull tid från traditionella och väl utarbetade arbetssätt. I synnerhet flosklerna om ett ”språkutvecklande arbetssätt” som blivit Camilla Lindbergs signum.
– Ett språkutvecklande arbetssätt, förkunnade Camilla Lindberg, där hon stod inför de slutkörda sistelärarna under en konferens, handlar om att initiera, välkomna och ge stort utrymme till diskussioner och låta elevernas egna upplevelser bli utgångspunkten för deras interaktion kring olika texter och medier. Det handlar om att tillåta en hög elevaktivitet och elevinflytande på lektionerna, att utgå från elevernas egna erfarenheter, att bygga broar, att ”samlära” och interagera i alla ämnen.
– För varje gång jag hör en förstelärare säga ”framtidsförmågor” eller ”strategiskt utvecklingsarbete” gör jag ett poängprov och lär ut tio nya fakta, morrade en modig lärare hämndlystet på twitter, efter ännu en lärarkonferens fylld av ”kollegiala utbyten”. För ordet ”matris” är kostnaden en lång diktamen och rättning med rödpenna. Återkommer om ordet ”lärstrategier”.
För på sina håll kokade det i leden.
Camilla Lindberg jobbade med lässtrategier, matriser, modellering, elevdemokrati, kollaboration och elevrespons. Viktoria jobbade med att lära ut ett redan existerande, allmänbildande kunskapsstoff.
Camilla Lindberg ledde ”sokratiska” boksamtal där ”utmaningen låg i att inte styra barnen i en viss riktning, utan att istället vara öppen för barnens egna subjektiva och visionära tolkningar”. Viktoria underkände alla elever som inte läst romanen och ändå pladdrade på.
Camilla Lindberg ”gav rikligt med exempel, mallar, verktyg och strategier, lät eleverna interagera kring texter för att skapa förståelse för texters strukturer och språkliga drag och tillät hög elevaktivitet och elevinflytande på sina lektioner”. Viktoria lät eleverna plugga på det som stod i läroboken och förhörde dem noggrant på innehållet.
De två lärarnas kunskapssyner kraschade vilt mot varandra. Men Viktorias var i förtvivlad minoritet, både på skolan och i Sverige i stort.
Styrdokumentens floskler och fokus på färdigheter och förmågor, hade fått Sveriges alla lärare att fullständigt tappa fattningen. Istället för att faktiskt lära eleverna någonting, hade den konstruktivistiska devisen ”att lära sig att lära”, kommit att dominera klassrumspraktiken, med den katastrofala följden att eleverna lärde sig att pladdra på, snarare än att lära sig förstå och kunna.
Istället för att faktiskt lära sig vad substantiv, verb och adjektiv var, fick eleverna i den svenska skolan ”reflektera över grammatikens roll i samhället och resonera om huruvida vi människor exkluderar de som inte behärskar den tillräckligt, eller ej.”
Kundskolan drev lärarna rakt i händerna på den konstruktivistiska kunskapssynen och förstelärarna älskade det, för flosklerna fick dem att känna sig intellektuella och akademiskt betydelsefulla. Och inte blir en trist traditionell lärare, med traditionella uppgifter och traditionella läxförhör och prov, omskriven i pressen? Nej, marknadsföringen av försteläraren och skolan krävde mer spännande ingångar, gärna digitala sådana.
Skolans satsning inför nästa höst var: ”Lustfyllt lärande i anpassade lärmiljöer.” Camilla Lindberg hade redan börjat fila på sin nästa föreläsning: ”Få en funktionell läsning och skrivande som är inkluderande via systematiserad kartläggning och kompensation”.
Om det inte vore så bedrövligt skulle man ha kunnat skratta åt det.
För tio år sedan hade det kollegiala lärandet – som på den tiden inte hade någon vedertagen term – bestått i att fiska kopiatorn på kvarglömda uppgifter man kunde sno eller inspireras av. Idag delades uppgifter friskt mellan kollegor på nätet och på skolwebbar, vilket kunde ha varit rena paradiset om inte nivån på uppgifterna hade varit så upprörande låg.
Den gemensamma uppgiftsbanken på intranätet på Beckegårdsgymnasiet bestod mestadels av pretentiösa, nonsensuppgifter. Ofta var det långa, ämnesövergripande projekt mellan ett antal olika ämnen, med elevinstruktioner som var så fulla av stavfel och särskrivningar att det högg i lärarbröstet på Viktoria.
Fem veckors projekt i svenska, historia och samhällskunskap
”Utgå från fotografier på gamla motorcyklar och redogör för motorcykelns utseende, funktion och utveckling i samhället utifrån ett hållbarhets, jämställdhets och etiskt perspektiv. Skapa därefter framtidens motorcykel i papier maché, baserat på hur ni i gruppen tror att samhället kommer att se ut om 100 år. Gör sedan en kortfilm/allternativt en podd om erat arbete och lägg upp på våran klass blogg. Lycka till!”
Ett projekt som Camilla Lindberg hamnat i fack- och lokalpressen för. Halleluja!
Svenska elever hade blivit uppmanade att ”reflektera” och ”resonera” under så lång tid att de bara inte kunde låta bli. Istället för att lära sig Europas karta, fick de skapa egna länder, istället för att lära sig om Sveriges natur och statsskick, fick de bygga sina egna samhällen, istället för att lära sig om medeltiden fick de skapa sina egna historiska epoker, istället för att lära sig om hinduismen fick de uppfinna egna religioner. Allt framdrivet och påhejat av landets alla förstelärare som med matriser, verktyg och kvasiakademiska floskler höll pedagogiken i ett järngrepp. För detta krävdes av lärare som konkurrerade med varandra i ett aggressivt kundskolesystem.
I olika pedagogiska Facebook-grupper kunde Viktoria se hur erkända förstelärare kunde föra timslånga samtal om vad kunskap egentligen ”är” och sätta höga betyg på elever som visserligen inte visste om stormaktstiden eller Kalla kriget kom först, men var ena hejare på att ”analysera historiska skeenden.”
Som om inte tvånget om ”typiserad svenskundervisning” var nog, hade Camilla Lindberg beslutat att väggarna i skolkorridoren skulle tapetseras med tapeter med kunskapskrav – en populär produkt som hittats på av ett driftigt företag som passade på att tjäna pengar på lärares osjälvständighet, gentemot de sinnesrubbade och barnfientliga styrdokumenten.
– Riv ned dem! skränade den vindrickande väninnan kaxigt, för timmen hade blivit sen.
Men så självdestruktiv var inte Viktoria. Hon var självdestruktivare.
På ett möte, föreslog hon att de istället för de förfärliga kunskapskraven, som stressade livet ur eleverna och ändå inte gav dem särskilt mycket förståelse för hur de skulle göra för att utvecklas, kunde sätta upp planscher och affischer som berörde ämnesinnehållet.
Föga anade hon att denna krigshandling skulle bli början på slutet i den skola som under de år hon varit frånvarande förvandlats till NPM-hovets och förstelärarnas kungliga palats.